Se bild!

10 proc❤   😀

Mainokset

Nya trampdynor i gamla spår

Hörde igår att det är ”väldigt länge sen” jag skrivit nåt på min blogg. Det kanske till och med stämmer??? Saken är den att jag redan trodde den var död och begraven. Bloggen.

Men om det ändå råkar finnas en gnutta liv i den så ska jag komma mig hit och berätta senaste nytt. Vi får prova att publicera det och se vad som händer.

Det senaste nya som hänt mig kan skrivas med fyra bokstäver: HUND, alternativt VALP.

:)))))

Kanske ni minns att det i påsktiden blev stor sorg i Virrpannans residens, när kära gamla Guldlock gick till sin sista vila. Intill grillhuset  där solens första morgonstrålar når in på vår tomt  (jag tycker om att tänka på det sådär, det må vara hur klichéartat det vill) — där vilar hon, min kära kompis och fyrbenta vän.

Sedan dess har jag velat och inte velat ha en ny hund. Min egen. Men det har inte blivit nåt trots en del förfrågningar och efterspaningar åt olika håll.

Men så…. en dag. Satt jag och bläddrade på en sida där folk säljer allt möjligt. Ni vet, ”Kaikille hyvät kaupat…” Och det var då som kärleken plötsligt slog ner med full kraft, helt oanat och oövertänkt. Allting som jag dittills hade försökt tänka sopades bort på en bråkdel av en sekund. Till exempel att det är oklokt att ta en hund i slutet av året när det är dystert, kallt, mörkt och vått ute. Eller smällkallt, isigt och snöigt. För hur får man den rumsren??? Och att vi fortfarande har Mosse-pojken ute i sin bur, och hur känns det för honom om vi plötsligt tar en ny ”baby” hit in.  ???   Dethär argumentet försökte Husbonn också poängtera för sin fru, hon med dedär hjärtanen i ögonen istället för pupiller. Rosa hjärtan. Hon varken hörde eller såg utan bara mumlade svagt ujuj. Uuuuh. Lilla fina. Kom till mamma.

Det var ett litet foto i annonsen, ett alldeles litet och rätt oansenligt foto, men det räckte. Det knockade mig direkt. Husbonn tänkte ställa käppar i hjulet med sina ”onda aningar” men eftersom jag har en vän  ❤  som vet och känner hundarnas tankar så beslöt jag att hon är en bättre konsult i detta fall, och hon tyckte att jag såklart ska reservera den nya valpen, ögonaböj. Och jag ringde, och jodå – den var fortfarande ledig, och alldeles snart leveransklar.  🙂  Rosa moln, var det ja.

Husbonn? Jo, han gav med sig efter en stund.  🙂  Han insåg det onödiga i att kämpa emot rosa hjärtepupiller.

………….

Många dagars väntan blev det och en del förberedelser och inköp… och så var dagen inne då vi fick hämta den lilla. Mycket skulle finnas att berätta om den resan, men jag nöjer mig med att konstatera att nu är hon här, min fina rulta. Hon var en Rulta i början och det gick inte att se på henne uppifrån utan att le åt hur hon rörde sig.  🙂  Men nu har hon bott här i drygt fem veckor, vuxit till dubbel längd och vikt och blivit vild och småbråkig unghund. Jag har hunnit bränna propparna många gånger och fått otaliga rispor i händer, ben och fötter av de sylvassa tänderna. Jag har torkat otaliga små gula pölar från golven och varit ute i gnistrande vinternatt i bara fötter ibland (på terrassen) och försökt få den fyrbenta att förstå att hon helst borde uträtta behoven utomhus… Det går si och det går så, men det går sakteliga framåt.

Och hela tiden, utom kanske för just de ögonblicken när hon rivit min hud, har jag älskat det lilla livet så hjärtat trallat.

Det är sant.  🙂

Roligt känns det att hon är en avlägsen släkting till Guldlock. Det är flera generationer emellan, men de är släkt och Yrvädret mitt föddes på samma ställe och fostrades av samma mänskor. Ibland är jag bara så traditionell så det smäller om det.  🙂

Kanske är jag tillbaka här nån dag och berättar mera. Men först ska vi kolla om det finns några kvar som vill läsa Elovenas skriverier. Jag är inte alls så säker på det, nämligen.