O-önskebrunnen

Ett oväntat möte drabbade mig häromdagen. Jag sysslade med en logistikuppgift, hade köpt ett vackert litet skrivbord och skulle föra det till en av stugorna på vår tomt. Jag tänkte som så, att det är bäst att backa vackert till dörren så slipper vi bära bordet långa vägar – det var nämligen överraskande bastant och stadigt med nånslags järn i stommen.

Bråttom var det såklart för min bil skulle genast efter logistiken åka på bröllop och tidtabellen var något snäv. Min lyftkompanjon begav sig till fots till stugan och jag backade som sagt med bilen som hade skrivbordet ombord.

Jag backade förbi hundburarna och där skälldes det hejvilt. Vet inte om det ansågs vara opassande att backa dendär vägen, jag har nämligen aldrig gjort det förr vad jag kan minnas. Nånting fanns det att skälla på, men så är det ju i verkliga livet också: vill man skälla på nånting så är det bara att välja och vraka, objekt finns det gott om. Alltid. Hela tiden.

Det gick så bra. Ända tills det sa krasch.

Ojdåhupps.   😮   😮

Jag tänkte att vanudå, har jag fått en släng av slarvighet på gamla dar och glömt min röda logistikkärra där på gården och således nu råkat ut för anfall?  Jag såg då inget i backspeglarna. Men när jag med isande blod öppnade dörren hörde jag dottern (lyftkompanjonen) bestört yttra någonting om brunnslocket, och det var då jag förstod och insåg den kalla sanningen. Överfall!!

Det finns ju tvenne brunnar där på dendär sidan, och den närmre står upp sådär 30 cm ovanför marken som sluttar rätt kraftigt. Alltså hade denna nu blivit aggressiv av någon för mig obegriplig anledning och beslutit sig för att antasta min bil bakifrån när denna närmade sig. Det bildades en rejäl buckla av kollisionen, som en halv fotboll ungefär i kofångarens högra hörn. Det var inte vackert, nej.

Mindre roligt var det också att tänka på vad Husbonn ska ha för åsikt om brunn-åbäkets anfall. Är det för mycket begärt att han ska ta storsläggan och gå och dänga till odågan så den lär sig hut och håller sig undan nästa gång? Han kunde ju hacka bort dendär farliga biten så folk får backa i frid och ro med sina skrivbord utan risk att bli demolerade?? Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, fast jag nog av erfarenhet vet att min Husbonn är av den mildaste sorten vilka tabbar jag än presterar.

Nå, det tog ett tag innan han infann sig hemmavid och då hade han redan sett skadan fast bilen åkt sin väg. Jag frågade lite sådär försiktigt och i förbifarten om han checkat hur illa det var.  — Jodå, sa han och gav mig ett litet snett smil. — Det har ju gått en stund sen förra gången du bucklade bilen, så det var väl dags nu. Och vad gör det nu på det gamla skrället, en till skavank spelar inte så stor roll.

Den, ni!!  🙂  Om jag skulle bli tvungen att göra om Husbonnsvalet så skulle det bli samma gubbe, det är riktigt säkert. Ja, och om jag skulle bli tvungen att byta bil så skulle jag ta en som är MINST lika gammal och skraggig, försedd med bucklor och repor och erfarenheter från ett rikt liv.  🙂  Det är bäst att ha don efter person, som ni säkert hört.

 

Mainokset

En uppdatering utan rubrik

Nu har jag inte skrivit nånting på väldigt länge. Rekordlänge. Jag tror att min blogg är död, borde kalla på en vitrock som kan checka om det är så. Knappt så pulsen känns? Åtminstone verkar det vara de sista andetagen som pågår.

Men livet lever ändå vidare här bakom mitt bloggfönster, fast ni inte mera kan se igenom det nästan alls. Allting är som det brukar vara här. Jag har hela tiden fler projekt på gång än jag hinner med. Min långa lista över sånt som vi skulle ha gjort i sommar är inte på långa vägar fullföljd, och snart har vi hösten här. Men det är precis som det brukar vara och ingenting att oroa sig över.

Idag har jag jämfört bilder på Ilmarinen vid 8 veckors ålder och den nyaste unghönan Annukka, som nu är i samma skede. Det är stoooor skillnad, så nu tror jag vi kan pusta ut av lättnad, det BLEV en höna denna gång. Ilmarinen hade en rejäl kam uppe på hjässan i dendär åldern, Annukka har nästan ingen alls ännu. En natt hade Ilmarinen, den galna galande tuppen, fått totalt fnatt och han höll konsert mellan 4 och 5 på morgonen, utan pauser. Vanligen brister hans röst efter 12-13 st kuckelikuu på rad, och då pausar han nån kvart,  men nu fortsatte det och pågick tills vi trodde öronen skulle spricka. Och nerverna brista.

Följden av detta blev landsförvisning till bilstallet följande natt. Han fick då ligga ensam i en kaninbur och begrunda sina ljudresurser. Vi måste ju få sova också nångång vetja….

Efter det har det gått bättre. Kanske han insåg hur läget ligger?  😛

…………..

Ytterväggens skivbyte är för länge sen avklarat. Det tog sin tid men det blev snyggt och fint och rent. Nu, om de hålls lika länge som de förra, så närmar vi oss 90-årsåldern när de nästa gång ska bytas så…. 😀  det är möjligt att vår insats blir lite mindre då.

Mitt växthus har jag rivit ner. Det växte meterhögt ogräs där och det var ingen fröjd för ögat. Försökte tvätta väggarna och taket, men plexiskivorna hade blivit missfärgade av väder och vind och det blev inte så fint som jag ville. Skivorna tog vi ändå tillvara och nu har Husbonn monterat upp dem utanpå hönsburen, i akt och mening att de lite dämpar ljudet som söker sig ut därifrån kl 4 på morgonen. Det gör de nog, men tyvärr gör de också att man inte ser så bra från köksfönstret vad som pågår där inne, det är liksom disigt.

Vi har också kapat en äckligt stickig häck och bränt upp alla grenarna. Resterna av stammarna och rotklumparna kom en grävmaskin och lyfte bort så nu slapp vi det eländet. Aldrig mer nån häck av detdär slaget!!! Int nånstans!!! Jag vet inte hur många ofrivilliga blodprov det blev när jag slarvade de långa grenarna till brasan och efter det plockade avbrutna kvistar från marken. Aj!!! Ajjj! Och AJJJJ!!!

Och jag har ett nytt litet hus. Det kanske blir min lekstuga.  🙂  Det var ett impulsköp som Husbonn märkligt nog inte la stopp på, fast han inte riktigt visste vad vi ska ha det till. Visserligen muttrade han nånting om att det börjar bli en enda liten stugby på vår tomt (jag räknar till 15 separata byggnader/inhägnader med dörr) men han gick ändå med på mitt förslag.  🙂  Nu står den lilla rara stugan där och väntar på innehåll. Jag har lite kvar att fixa på den. Och sen ska jag inreda.  🙂

Och vet ni vad. Jag har HALLON.

Jag har alltid gillat hallon och i många år drömt om ett eget hallonbestånd med stora saftiga bär. NU växer det, hallonen är stora som kaffepannmössor och det finns massor av dem. Buskarna har vuxit så det knakat denhär sommaren.

Vet ni vad jag har gödslat med?  😀

— PÅÅÅÅCK — PÅCK-PÅCK-PÅCK……