Ett litet fall (Oops)

Det är nästan så man tycker det är lite varmt. Men värmen har vi ju väntat på och nu ska här inte gnällas. Istället ska jag återge ett Svart Fall.

Min egen bil är på service. Därför har jag varit tvungen att använda lillbilen, som enligt Husbonn är en riktigt underbar, skön och väluppfostrad bil. Det är hans åsikt.Den enda formen av luftkonditionering man kan hitta i den bilen är vevarna med vilka man får ner eller upp fönsterrutorna. Men jag kom inte ihåg dem när jag skulle vädra bilen innan jag åkte iväg. Försökte få dörrarna att hållas öppna men det ville sig inte, de var så baktunga så de bara föll igen och låste sig nästan (inte riktigt).

Nå, jag hade inget val eftersom klockan gick och jag måste få iväg mina försändelser. Satte mig i bilen och körde iväg. Fick stanna till en gång och smälla två dörrar i lås för de var ju bara nästan stängda och fladdrade lite oroligt i farten.

Framme vid affären med integrerad postservice lämpade jag av mina paket och fick en snilleblixtillusion om glass. Glass till att svalka min kokheta lidande torkande Saharakropp. Jag stegade fram till kyldisken och hittade efter några sekunders spanande en salmiakglass med svart-och-vit rutigt papper. Den köpte jag och drömde genast om hur skönt det ska bli att köra hem tillbaka med fönstret öppet och långsamt avnjutande min goda glassklubba.

Så. Jag rev bort pappret innan jag vred om startnyckeln i bilen, för man behöver ju båda händerna till sånt. Och så körde jag iväg. Det var verkligen varmt i bilen och svetten lackade i pannan och kanske också nån annanstans. Lite svalkade det från fönstret men jag blev ändå tvungen att veva upp rutan lite för mina blonda lockar blåste runt och ville helst snöra in sig i glassen.

Det var varmt … det tyckte visst glassklubban också och smälte på rekordtid. Innan jag hunnit fram till korsningen en dryg kilometer från butiken hördes ett litet smockande ljud och där låg min salmiakglassklubba vackert och vilade sig coolt mot mitt turkosfärgade capribyxben. I handen höll jag nu endast en träpinne där lite sorgliga rester ännu dröjde kvar, men det var bara en tidsfråga innan de också skulle landa i capritrakten.

Goda råd är dyra och jag är en fattig vandringsman, men eftersom jag hade köpt min glass för en och åttio så hade jag verkligen tänkt äta upp den också. Några sekunder fick jag fundera hur det skulle gå till. Högra handen vilade ju på ratten och nån slags styrkontroll bör man ju ha, trots allt. Nå, det blev att hafsa åt sig det svartvitrutiga plastpappersomhöljet, dra bort de överflödiga flikarna så det blev bara en rak och slät bricka kvar, gaffla över den allt mer rinniga sputnikglasshögen på pappret och försöka lyfta den underifrån. Jo, det lyckades. Kändes som en delseger.  Sluuuuurps.

Körde vidare och började nu snafsa åt mig lämpliga portioner av geggan. Omhöljet blev lite solkigare för varje gång mitt ansikte dök ner i glassmassorna, men de minskade hela tiden i storlek, det tog jag som ett tecken på framgång. Det enda som nu oroade mig, när jag insett att jag trots allt kommer att få i mig den dyrt införskaffade delikatessen, var att mitt ansikte på södra halvklotet inte skulle vara sig likt mera utan påminna om årets vinnare i en större sångtävling. Visserligen gjorde det inte mig nåt personligen, men tänk om det råkar vara en polisrazzia på vägen innan jag är hemma. Kommer de att be mig sjunga en stump eller kallar de på förstärkning och pakkopaita?

Nåja allting har en ände och när jag kommit till slutet av mitt papper suckade jag nöjt. Glassen konsumerad, allt gott och väl. Det tog inte länge ens.

Så hade vi problemet med fusk-skägget. Halva ansiktet insmort med svart klibbig salmiaksmet och ingen trasa eller nåt papper i sikte. Jag frågade mig själv hur jag nu ska göra. Du har väl ärmar, svarade jag då utan att blinka. Kom i mina ärmar, tänkte jag då och så putsade jag med tröjärmarna så gott det gick. Det blev avsevärt mindre kletigt och kändes mycket torrare. Sådär!!!  Fix och färdigt.

Och glad i hågen fortsatte jag färden hem.  🙂

Varken nöd eller lust

Redan när jag var en liten skolunge läste vi om Mäster Skräddare.

Han hade fått i uppdrag att sy en rock av en bit vackert tyg. Den skulle vara klar om en vecka. När kunden kom för att hämta den sa skräddaren att det inte blidde nån rock, utan ett par byxor, och de skulle vara klara om en vecka. Det gick igen galet och följande vecka skulle det bli en väst, och så skulle det bli ett par vantar, om jag inte minns fel. Till slut blev det inte vantar heller, det blidde ingenting.  🙂

Kunden var en förträfflig person, han bara tackade artigt varje gång planerna gått i stöpet och hälsade Adjö, adjö Mäster Skräddare.  Motgångarna tycktes inte bekomma honom.

Jag tog lärdom av detta redan som barn, och jag ser nu min överman i Bolerosömnaden. He får vara tå, vill det inte så vill det inte.  🙂  Visade det sorgeliga resultatet åt Husbonn och slet (då ännu smått desperat) i de ynka tygstycken som skulle drapera översta avdelningen av min ståtliga lekamen. Det blir bara int till nåt!  utbrast jag med kinkig stämma.  –Nee, sa han, den är ju på tok för liten ju!  

:[   nu är det ju inte det som är problemet (denhär gången) för en bolero SKA inte vara stor. Den ska bara sitta tätt och smidigt över axlar och nacke. Men det gjorde inte min (prototyp) utan slog konstiga bucklor och skruttor och stramade på fel ställen. Hit och dit runt ärmsömmarna. Nåå, Shit happens, he får vara tå.  🙂  Tack så mycket Mäster Skräddare, Adjö adjö Mäster Skräddare.

Det är ingen nöd — lusten i dethär fallet har ju definitivt uteblivit — för jag har garderat mig. Det gör jag alltid. Hur ett tunt trekantigt tygstycke kan kosta 39,90 får man fråga sig, men affärsmännen ska ju också leva…  🙂  Ser den sjalen som en investering.

För att vi nu inte ska bli helt utan bolero ska jag istället bjuda på en musikalisk sådan.

Jag blir så full i skratt av denhär, för i början ser dirigenten ut att han kommer att nysa vilken sekund som helst.  Hups  😀

……………

Istället ska jag nu koncentrera mig på en kommande händelse.

Jag ska bli KATTMORMOR inom en mycket snar framtid. Jeijj!!  🙂

Det är så, ser ni, att jag djupt nere i min själ är kattmänska mer än hunddito. Men det har fått falla i dvala nu en tid eftersom det inte ville sig med katter i dethär huset. Efter tre misslyckade försök gav vi upp. Min Husbonn gillar inte katter men gillar ännu mindre att behöva avliva dem. Och så blev vi med hund istället, och den sagan känner ni ju till.

Det bästa med att vara kattmormor är att det bara är ett deltidsuppdrag!!!  😀

Väntar nu med spänning.  – – – – –

 

 

En saga som är sann

Det var en gång en småtjock tant i sina bästa år, som skulle på en fest på lördag. Man kan säga att tanten var traditionellt byggd.

Hon hade köpt en fin klänning åt sig, för det är sällan hon behöver vara riktigt uppsnofsad men när det nångång händer så tillämpas principen Ska e vaa så ska e vaa.

Det följde en schal/scarf med klänningen. En såndär rak sak (obs inte rakapparat) som man kan ha hängande över axlarna, och de två framändarna kan man ha i maten eller på gräddtårtan. Det brukar följa sånadär raka scarfer med, det kanske är för att priset ska kunna höjas ytterligare lite, och för att det vid tygets kant blivit en passlig remsa kvar när sömmerskan klippt till delarna. — De raka scarferna brukar sen på alla fotografier hänga snett åt endera hållet, för det är glansigt tyg som inte vill hållas som man placerar det.

Nå, tillbaka till vår tant, trad. byggd, så beslöt hon denna gång att förvandla scarfen till en bolero. Det borde låta sig göras. En bolero är (det kan finnas Hebbe och andra som inte vet detta fast han vet alla idrottstider och rekord efter år 1935) … en bolero är en minimal pyttejacka som man bär på axlarna, mest. Den har ett ryggstycke också, men den har inte så mycket annat. Stycken. Den kan ha ärmar som är väldigt korta, eller hellånga. Den kan ha en liten krage eller så kan den vara utan, tänk så praktiskt.  Den ska nog ha nånslags stycken frampå också, och det är där som kunskapen tar slut.

Hur mycket stycken ska denhär minijackan ha frampå?

Det lär ska finnas såna som har framstycken som går/når ihop på mitten framtill, det är en version. Sen finns det andra modeller som inte gör det, utan framstyckena tar liksom slut, det ena mycket långt i väster och det andra i öster. Alldeles en liten bit från ärmsömmen bara. Vår dam, den trad. byggda, vet inte nu hur mycket framstycke som det ska finnas på denhär boleron som är under tillblivelse. Klänningen är nämligen försedd med sirliga broderier mitt fram och det vore väl synd och skam att gömma dem under en (illasittande hemsydd) axelväst.

Det skulle iaf gälla att få en bra passform. Damen ägde en Tazzia-jacka som hon köpt nånstans men aldrig använt. Denna jacka hade s.k. bra passform. Den fick nu bli förebild och pepparkaksform, slitsades upp i alla sömmarna, och nu har damen ritat mönster av delarna. När mönstret är klart ska damen (den tr…) ännu göra en prototyp av något billigt överloppstyg innan hon slutligen vågar sätta saxen i scarfen.

Eller nej. Det kommer ju inte att göras. För.

Damen hittade nämligen i sitt skåp en lång kjol som hon inhandlat nånstans nångång men aldrig använt. (Det är så bra med loppisfynd!! Man har alltid material tillgängligt!  🙂  )  Nu visade det sig att den långa kjolen är exakt rätt färg och tyget är mycket lämpligt för en bolero, med någonslags framstycken. Då behövde hon ju bara köpa fodertyg, det blir så billigt såå! Därför åkte hon till staden med de många loppisarna. Där besökte hon först ett loppis. Jag vet att ni inte vill läsa om detta, men hon hittade där en karaskjorta som var ny, oanvänd, hade kommit från en affär. Det fanns flera av dem. Skjortan var i en färg mycket nära den hägrande boleron. Kan ni gissa om damen ( — )  köpte denna karaskjorta XXL till det vackra priset av 5 euro.

Nä, jag tänkte väl det. Det är svårt att veta sånadär saker exakt.   🙂  Av tyget i den skjortan får hon nu fodertyget utan att det kostat henne (mer än) skjortan.

Ja, och så finns ju scarfen kvar, intakt, ifall att det inte blidde någon bolero trots alla damens ansträngningar.  🙂

……..

Sagan fortsätter kanske varteftersom damen klipper till. Om ni nu vill veta?

Väggen mot vägen

Jahapp. Det känns som en ström av ord är på väg ut genom fingrarna. Detta är ingen obekant känsla och inte särskilt oangenäm heller.

Jag har visst i försiktiga ordalag nämnt om att jag är rätt så upptagen men inte kan berätta om ifrågavarande projekt. Detta kan betyda att bara vi kommer vidare till nästa så får ni hänga med lite mera. Snart ska vi väl ha tid att dona mera i, utanför, runt, kring, på, under och bredvid vårt hus här, och då bestämmer jag själv hur mycket ni får veta.

Vårt hus är beklätt med en slags skivor som har pålimmade små stenar, grus. Det heter nånting som jag har glömt. Nu har vi bott här i 24 år med alla de årstider som det inneburit. Och vi har sett att skivorna inte är eviga utan kommer att behöva bytas ut inom x antal år. Det är främst väggen mot vägen (samtidigt mot söder) som börjar känna sig skrumpen. Kanske stenskivan är gjord av samma material som sånadär tanter som solat mycket och blivit ihoptorkade och skruttiga i skinnet. För om man tittar noga mellan de små gruskornen så ser man en slags lim-yta som spruckit och delat sig och torkat upp i små sektioner, krackelerat kanske man kan säga. Samtidigt har en hel del grus rasat ner och lämnat kala fläckar efter sig. Fult. Fult.

I år har vi äntligen tänkt göra nånting åt saken. Men bara åt väggen mot vägen, de andra tantskinnsväggarna mår helt bra ännu när de inte utsatts för lika mycket strålning. Det räcker gott till med en 12 meters vägg när man ser på priset. GULP. Och det blir då inga andra huvudlösa budgetknäckande investeringar denhär sommaren. Skivorna kommer från Norge och det är transporten som är så exclusiv så vi får skrapa börsbottnen med rakkniv för att hitta alla slantar som behövs.

Men eftersom allting inte alltid går så bra som när de jobbar i Strömsö, så har vi hunnit uppleva ett bakslag redan fast vi inte ens börjat. Det kom en stor paketbil, och den vänliga grannen kom med sin truck och hjälpte till att lyfta ner lastpallen med de tio skivorna ur bilen. Hur mycket de väger vet jag inte men jag tror de är ännu tyngre än JAG…. *host*

Grannen lade ner skivorna intill väggen där det skulle vara behändigt att ta av hopen.

Jag meddelade per sms glatt åt Husbonn att nu har de kommit tralalaa! och han svarade som han brukar: ok

När han hunnit hem tog han sig en titt…..

och så sa han att jag ska komma med kameran. Och så tog vi ett foto av provbiten som vi fått från affären intill de nya skivorna som låg där och försökte se ståtliga ut. (det är svårt att se ståtlig ut när man ligger)  Husbonn var inte nöjd? Nee-e. Det var nåt fel fast både provbiten och skivornas yta var samma ljusvita färg. Det var för grovt grus. Det såg jag också och det kände jag med fingrarna (Aj! Den stack elakt mot fingertopparna)  när jag skulle lyfta lite på en av skivorna för att det skulle synas mera av ytan — den översta var uppåner eller så var det nånslags skydd överst.

Nånstans hade det blivit fel i leveransen och alla skivorna var annorlunda än vi tänkt.

Vi ska inte ha sådär grov yta mer för sån har vi ju haft och där trillar gruset av. Nu har vi tänkt prova en med finare grus, kanske hålls det bättre fast???

Så, tja. Det blev stopp och belägg och taakse poistu, om några dagar upprepades proceduren med grannen, trucken och paketbilen, bara i omvänd ordning, som när man säger saippuakauppias bakvänt. Nu har vi inga skivor. Ännu. Som ligger och väntar på att bli lyfta så de får se ståtliga ut.

En faktura har vi som tröst, igår var det förfallodagen. Jag tittade på den en stund och så tänkte jag pilutta er, jag betalar inte ett korvöre, inte ett grusöre, innan de rätta skivorna är här. När de kommit, det kan bli denna vecka, då ska jag betala, om de nu är rätt. Grovlek. Gruslek. Och när vi byter dem kanske ni får nån liten rapport. Det kan ju hända jag är med i proceduren själv, och då kan det lätt uppstå små fadäser som åtminstone Oopsen gillar att läsa om.  🙂

Tills dess: solong kalsong  🙂

 

 

En orsak så god som någon

Nu när vi bytt månad ska jag försöka mig på att skriva några rader. Maj — min favoritmånad genom hela livet hittills. Det är så härligt när allting vaknar till liv, ljuset och värmen återvänder och ännu piper ingen mygg runt öronen när man vistas ute.

FÖRST — en sorglig sak.

Ni som följer mina bravader på feijan har läst och vet, men det finns några som inte är där.

Gammelhunden kom till slutet av sina dagar för en dryg vecka sen.   😦

Det var en hemsk och sorglig dag, och fast jag visste att jag gjorde rätt när jag beställde den sista sprutan och när jag tog hunden med mig dit ——— och med mig hem igen i en svart sopsäck…..

fast jag visste detta så kände jag mig ändå usel. Och lite som en mördare.

Men nu är det mest tomhet jag känner. Visst kan en och annan tår ännu trilla när jag tänker på hur det gick till —  och när jag ser den lilla jordkullen med tre gula penséer som ungdomarna planterat, men ändå har den skarpaste smärtan vikit och en slags kapitulerande inträtt, inför faktumet att tiden och åldrandet gör sitt, eller inför sanningen att allt har sin tid — vilket ju konstaterades ren när den Stora Boken skrevs.

Istället had det dykt upp en annan doggie.

Det är en hittehund som fortfarande söker sin ursprungliga ägare. Hon hittades i påskhelgen en natt irrande omkring på en ödslig skogsväg, flera kilometer från närmaste bebyggelse. Ingen i denhär trakten har hört av sig trots våra idoga försök och förfrågningar via alla upptänkliga kanaler. Vi är därför böjda att tro det var någon mindre nogräknad som med flit ville bli av med hunden och tyckte det var ett bra sätt att dumpa den på ett lämpligt ställe.  😦  Ingen skulle dock bli gladare än jag om det småningom visar sig att detta var fel!

Tills det klarnar hur det ligger till får hundflickan bo hos oss och hålla vår Mosse sällskap, kanske han med denna hjälp kommer snabbare över förlusten av sin mor. Jag tycker det jag nu kan göra är erbjuda hittehunden ett hem, trygghet, mat och vatten, omvårdnad, sällskap och promenader. Det kommer an på ägaren, om han vill ha den tillbaka, att söka aktivt på ställen för upphittade djur dit vi har anmält att hon finns här. Mysteriehunden är av blandras och ung, vi antar hon är knappt vuxen. Och en hejare på att gräva… visade det sig när hon vistats en vecka i den angränsande buren. Hon ville in till fabbo Mosse och hålla honom sällskap, så hon grävde så jordkokorna yrde och snart hade hon en lämplig passage gjord under mellanväggen.  🙂  Trägen vinner. De leker snällt och bråkar inte. Dessutom — eftersom Mosse inte är nån riktig kaar mera efter ett visst kirurgiskt ingrepp så gör det inget om de håller varandra sällskap på lägre eller högre nivå…  🙂

Så det har hänt en del och känslorna har åkt berg- och dalbana mer än man skulle önska.

Men livet knallar vidare med sina överraskningar — de kan vänta bakom nästa hörn.

Och jag har inte glömt min blogg eller er, mina läsare. Det är bara sån stiltje just nu. Ingen vind i seglen, inga ordkrusningar i sikte på bloggvattenytan.  Så vi ligger stilla och bidar….  🙂