Hemvävt

Nu ska ni inte tro att jag ligger på latsidan eller krockar min bil varenda dag.

Nää, jag gör annat också. Ibland (ganska ofta) strosar jag omkring på loppis. Det är sällan jag kommer ut tomhänt, men det händer nån enstaka gång om humöret inte är inställt på rätt våglängd.

Förra gången gick det bra.

IMG_0378pirta

Då kom jag ut med denhär grejen som jag hittat och blivit störtnyfiken på. Måste kolla upp vad det stod på lappen som togs bort vid betalningen: pirtapuu.

Vah???

Jo, så stod det. Jag skrev upp det på min vänsterhand, det står där ännu (lite svagt för jag har ju tvättat händerna ganska många gånger sen dess).

Väl hemma måste jag börja studera på nätet vad det handlar om. Att det är en grej att väva nåt smått på, det kunde jag räkna ut. Och nu har jag då hittat en massa info. Man kan väva sånadär band, dekorativa färggranna band på denhär miniminivävstolen. Vävramen. Jag vet hur man ska trä i trådarna och så ska man turvist lyfta ramen, trä garn emellan och putta ner den för följande varv, på det sättet kommer garnvarven i olika sånadär…. öhh, vaddetnuheter. Fållor. Så det blir liksom vävt.

MEN, jag vet fortfarande inte hur man gör sånadär olika mönster??? Utom att man kan ha ränder med olika färger garn. Men det ska också gå att göra små figurer genom att man lyfter vissa trådar i en bestämd ordning. Detdär får jag forska vidare i. Och testa, när jag hinner.

Men idag finns ingen tid, för imorse drabbades jag av akut städdille (vilket händer ca 2 ggr per år) så nu gäller det att ligga i. Få uppsnyggat nåt hörn av palatset… inte illa det heller.

ALLMOGEBAND, tror jag de kallas på svenska.

Nån som har erfarenhet av detta??

Mainokset

Vänster bak

Det är inte så mycket kvar av mitt bloggande, det är kanske bara något sketet inlägg kvar så är det helt slut.  🙂  Men det har ju varit roligt i sina dar, särskilt då när vi var ett stort gäng och alla kommenterade alla (nå nästan).

Men det betyder inte att jag har glömt er, mina läsare. Det är ju bara så att allt har sin tid.

Nå, idag har jag nu varit på språng, och först var jag SÅ duktig.

När jag skulle mata hönsen i morse märkte jag att köpis fodret började vara slut, jag fick hälla ur ämbaret de sista smulorna. Nehepp, dethär duger inte, det blir att resa in till stan och köpa en ny säck. Sagt och gjort. Bilen startade snällt och jag körde inte över nån medborgare.

När jag närmade mig staden kom jag på den snillrika idén att gå till kommunhuset och göra anmälan om hönsen. Jo, för det borde jag ha gjort för länge sen, av nån orsak ska myndigheterna ha reda på vem som håller höns. Det kanske är för att om utifall att det kommer några smittsamma djursjukdomar som kräver åtgärder, eller nåt sånt. Och jag, den laglydigaste av alla som går i skor, har såklart länge tänkt göra min plikt i saken.

Hittade rätt person efter ett par förfrågningar, och fick en blankett att fylla i. Jag påpekade att mina höns inte har öron så det går inte att fästa nummerlappar i örona på dem. Jag hoppades att det inte skulle bli nödvändigt att fästa gula nummerlappar i mina egna öron heller.

Glad i hågen tågade jag ut efter att ha varit så laglydig så det nästan lyste grönt neonljus omkring mig.  Nå, sen blev det dags för affären där de säljer hönsfoder. Jag parkerade på en invaplats (nå int måst man väl vara så laglydig hela dan??) och så gick jag in. Berättade att jag behöver hönsfoder men helst inte sånt som är sönderkrossat utan såntdär som är liksom lite större smulor. Försäljaren (som jag inte förr blivit betjänad av) drog på munnen. Arma karl! Vad var det att le åt??? Det finns nämligen två varianter av detdär fodret, vi har haft båda, men tyvärr har jag ännu inte lärt mig vilket som heter vad. Det ena är Halvkoncentrat och det andra…. kanske det heter Helfoder då? Vet inte. Men jag tyckte jag gav en bra beskrivning på det jag var ute efter och det borde då inte ha varit nånting att skratta åt, men likväl drog han på munnen. Groff!!!

Jag bad också att få en bal träströ för vintern, och så en säck hundfoder. Det blev sammanlagt 80 kilo, men jag visste att de starka karlarna bär säckarna till bilen åt mig, nånslags service ska det väl vara fast de ibland har lite roligt på vimsiga fruntimmerkunders bekostnad.

Dump! Dump! och DUMP!!  Så var alla säckarna lastade i min bil och med en sista sväng av handen gick försäljaren, som lett åt min förklaring, in till sin kassa igen.

Jag satte mig på förarplatsen och la i backen. Måste ju backa bort från invaplatsen. Det stod inga rullstolskunder i kö och hytte med knytnäven åt mig, puh sån tur. Jag backade vackert i en båge.

Ända tills det kraschande ljudet nådde mina öron.

Kall och varm om vartannat kände jag mig i det att jag insåg att jag kört in i nånting bakom mig. Nånting som stod där på gården där det inte brukar stå nånting. Vad skulle jag göra, jag slängde mig ur bilen och gick för att titta. Nåns släpvagn, dragkärra, stod där med bakbrädet i vädret. Jag hade träffat dess utskjutande hörn med min röda vänstra baklykta så plasthöljet splittrats till en del och bitarna fallit till marken.

Vad jag sa?

Ingenting. Jag är inte nån gormande sort. Jag tittade som hastigast på släpvagnens hörn och tyckte det såg helt ut. Drog djuupt efter andan. Sen satte jag mig i bilen och körde därifrån. Måste nog tillstå att en lindrig chock höll mig i sitt grepp, för tankeverksamheten ville inte riktigt ta fart. Inte åt nåt håll.

Jag körde till en affär där jag tänkt köpa stora plastbackar att ha fodret i. Kraschen fanns hela tiden i mina tankar. Liksom mitt hjärtas slag, de kändes på nåt vis tydligt. Och när jag valt ut de lådor jag behövde insåg jag glasklart att sådär kan jag ju inte smita ifrån som om inget hänt. När jag kommer hem och berättar för Husbonn hur det gått kommer han såklart att förhöra mig om huruvida jag tagit reda på hur det gick med släpvagnen, och då duger det inte att säga att jag inte är riktigt säker…..

Om en stund var jag tillbaka vid olycksplatsen, gick in med de röda plastbitarna i handen och sa som det var. Nu var det ingen som log, men vad de tänkte slapp jag som tur att få veta. Två av karlarna kom ut och checkade släpvagnens hörn och fann att där inte syntes ett enda dugg. En viss lättnad nådde mitt stackars hjärta fast jag anat hela tiden att vagnen var ok.  Sen tog de sig tid att se på förödelsen bakpå min bil. Det var förståeligt att släpvagnen var viktigare för den skulle nämligen levereras åt en kund samma dag…

– Saken är ok för vår del, sa karlarna och log. Synd på din bil bara.

– Blondin i trafiken, sa jag med mitt soligaste leende och satte mig igen på förarplats.

Nåja, åter igen en gång var jag glad för att jag inte har en dyr och fin bil av nåt toppmärke. Som det skulle vara katastrof att buckla. Min lilla skrutteskrått är full med små skavanker både fram och bak, och för varje gång jag åsamkar den en till blir den mig bara ännu mera kär. Hur många fadäser har vi inte redan råkat ut för på dessa fem år vi kilat stadigt, va??  🙂

…………

Och om ni inte visste det från förr så är min Husbonn en varmhjärtad typ och han sa inget förnedrande om dagens strapats. Kanske han börjar bli van. Och vet att när det gått x veckor eller månader är det dags igen för en uppdatering; en ny buckla eller skråma….. det är bara så det är.  🙂

…………….

MEN:

När jag öppnade säcken var det fel sorts foder jag fått med mig. DETTA grämer mig nu allra mest!!!   😀

Den tregafflade orgeln

Idag har det varit tisdag och är det väl alltfort. För mig var det dagen tvärtom. Men vi ska icke gå händelserna i förväg utan börja i ren Kron…blomsk ordning, från början. Så historien inte blir för kort för min Stihl.

Det kan hända att jag redan var med i bloggrullorna dendär gången när jag köpte en elorgel. Minns nån? Det är x år sen, vet inte noggrannare än så. Jag råkade få syn på en lapp på anslagstavlan vid Billiga Hallen, ni vet där kunderna får annonsera gratis om grejs de vill köpa eller sälja.

Nu var det en herreman som ville sälja en elorgel till ett humant pris, och jag, jag tänkte  omedelbart att ”åh, elorgel, det har vi ju inte!!” och trodde att flickorna skulle hoppa jämfota av glädje, musicerande som de var vid det laget. Efter några kringelkrokar var affären avgjord. En rolig detalj i sammanhanget utgjordes av det faktumet att herremannen i sin tur hade köpt orgeln begagnad han också, och gissa var, jo av vår GRANNE. I tiderna.  🙂  Rundgång på hög nivå.

Vi slarvade hem speleverket, det rymdes precis nätt och jämt inbaxat i bagageutrymmet på min bil. Det stod sen ett tag i vardagsrummet. Det hade precis såntdär dallrande ljud som låter så smäktande och melankoliskt så det gör att man suckar sentimentalt. Fast… det var sällan nån spelade… och det funkade lite som det ville, sporadiskt. Jag flyttade det om en tid till andra väggen. Vilket inte hade någon verkan; det stod ändå för det mesta tyst och oanvänt. För ett par år sen, i samband med någon av mina otaliga omändringar i möblemanget, kommenderade jag ett par ungdomar att bära upp det på övre våningen. Kanske trodde jag att det där skulle komma till sin rätt? Eller bättre ur vägen??

Speleverket stod alltfort oanvänt. Och samlade damm.

Och stod där också i vägen. Till ingen nytta.

Och jag grämde mig i smyg över det misslyckade köpet. Men sånt säger man ju inte högt.  🙂

……………..

Förra veckan fick jag nog. Nu ska det ut, varför inhysa det här och låta det uppta dyrbar golvyta när ingen är intresserad av det?? Nepp, ut med böket. Och så bad jag ena dottern hjälpa mig slarva det igen nerför trapporna. Dump — dump — vi fick ta det varligt, trappsteg för trappsteg. Ut på terrassen kom det sig igår kväll. Gonatt.

I morse sa jag åt Husbonn att jag skulle behöva hjälp med att lyfta dendär orgeln in i bakluck…

— Var är min plånbok? frågade han stressad medan blicken flaxade från bord och hyllor till jackfickorna.

— Den är i min bil, jag gömde den i mittkonsollen igår när jag var till affä….

— Jasså är den där, sa han och så var han borta.

………………

Jag satt kvar med en lätt gapande brödlucka och funderade på en baklucka och en tung musikmöbel och hur dessa ska kombineras. En strålande idé tyckte jag att jag fick, men när jag skulle förverkliga den och ringde äldsta sonen så…  ja, ni vet, det är ju premiär för andjakten idag. Suck.

Nåja, nu hade jag BESTÄMT att åbäket, alias speleverket, SKA upp i bakluckan på min bil, idag, och då fanns det inget annat sätt än att klara det själv. Bra kvinno reider se sjölv, vet ni väl. Det gick ju att backa bilen alldeles intill terrassen. Med öppen lucka. Det gick också att slarva speleverket utmed golvet alldeles intill bilen. Men själva lyftet??

Nu var det också så att bilens dragkrok satt i vägen, som de gör ibland. Då när de inte behövs. Jag fick fundera lite till. Det gick inte att bara stjälpa över hela möbeln över kanten och baxa upp den, dragkroken hindrade. Alltså måste jag först få orgeln högre upp…. Såg pallen som jag i tiderna fick av Vandris. Yess! Den tar vi. Genom att lyfta orgeln sidvis fick jag in pallen mitt under och så drog jag orgeln upp på pallen (det är stadiga grejer de byggt vid snickeriet) och snart stod den där 30 cm över marken och övervägde att tippa över åt något håll.  🙂

Lite rädd var jag… för ifall den bestämt sig för att tippa över mot mina tår…

Men med en beslutsam knuff förpassade jag speleverket till vågrät position inne i bilen och det lyckades! Inga avhuggna tår. Hurra!

Och då, ser ni. Det var då som det klirrade till. När orgeln la sig tillrätta.   🙂  Det fanns ett såntdär fyrkantigt hål med en stor fotpedal som gick att vippa uppåt-neråt för ökad-minskad volym. Ni vet säkert hurdant jag menar. Klirret kom visst därifrån. Vah??? Jag stack ner handen intill pedalen…. och drog upp tre gafflar och ett gult plastägg, såndär kokong som finns i chokladäggen på påsk.  🙂  Hur länge har mina gafflar funnits där inne och känt sig musikaliska??  😀

Försökte baxa orgeln längre in i bilen.  Det var bara ett krux: den rymdes inte. Den borde ha kommit in på andra leden. Suck och stön, krångligt och tungt var det men det gick precis nätt och jämnt att svänga på steken och få in den tillbaka med sidan före.  Och så smällde jag fast bakluckan och åkte iväg.

…………….

Så långt allt gott och väl. När jag anlände till destinationen för min resa, där jag hade tänkt dumpa av speleverket och bli kvitt det, så visade det sig att de inte längre tog emot saker som inte funkar oklanderligt.

Whått.

Jag blev lite villrådig och frågade nå vart jag ska föra den då, och de föreslog avstjälpningsplatsen, en modern anläggning med god sortering. Så jag fick köra dit, och det var snudd på skrämmande att navigera bland alla skyltar som hänvisade mig än hit och än dit och vart jag kunde tänkas höra. Till slut stod jag vid ett STOP -märke, och en karl i orange-grå overall kom ut ur byggnaden och frågade vad jag hade för last.

— En gammal elorgel som jag sku vilja bli av med, svarade jag.

— Jaha så du menar att nu är det färdigt spelat?

— Jåå, nu får det räcka, medgav jag. Den funkar inte så bra mera heller.

— Nåh, sa han, då är det bara att öppna bakluckan så lyfter vi ur den.

……………….

Så slapp jag den grejen. Tur han inte frågade nåt annat för jag var ju egentligen inte i min egen kommun… kan ju hända han skulle ha föst iväg mig och min tregafflade orgel till en annan dumpe-station närmare hemorten, om han varit riktigt byråkratisk.

Nästa gång ska jag tänka mig för lite mer innan jag köper en såndär grej oförhappandes. Fast vem vet, så impulsiv som jag är……..   😀

……………

Och så åkte jag till loppiset.  —NEJ!!! Ta det lugnt. Stånka inte så högt över mitt arma oförnuft. För vet ni vad; jag kom tomhänt ut.  🙂  Det är ju Tvärtemot-dagen, vetja.  🙂

Inbillning och utbildning

Här händer det just ingenting om jag inte skriver, konstigt. Tycker att denhär bloggen kunde skaffa sig ett eget liv nångång. Eller en spökskrivare. Kanske det vore kul att komma hit och läsa inlägg som man inte minns att man skrivit. Eller…. nä, kanske inte det ändå.  🙂  Jag har ju mina stränga begränsningar när det gäller både språk och innehåll, och vad har man för garantier att spöket höll sin inom god ton, vett, etikett och balett.

Men det jag sku säja. Jo, alltså nu har skolorna börjat.

Minstingen min åkte iväg med skolbussen i morse. Jag var rätt nyfiken på hennes åsikt om den nya stooora skolan vid hemkomsten. Men hon lät positiv, de hade fått mat som hon ansåg ÄTLIG och det betyder att vårt lilla matvrak slapp gå hungrig (vilket jag varit lite rädd för, det blir så lång dag). Hon drar ut på längden nu, växer så det knakar, och behöver en massa näring för detta, verkar det som. –Alltid hungrig…!  😮

Nu är ju situationen hos oss den, om det undgått er, att de stora gossarna liksom är i färd med att kasta sig ur boet. Det är varken nytt eller oväntat. Det drar ännu ut lite på tiden. Men, i och med detta har vi ett dilemma direkt framför ögonen. VEM ska hädanefter göra produkterna som jag ska sälja?? Dessa har ju gossarna tillverkat i ett antal år och fått lite fickpengar för.

Husbonn hinner inte, det har vi ju sett. Han är fullt engagerad i sitt eget jobb.

Nån anställd kan jag inte ta, det blir så dyrt med alla omkostnader.

Kvar blir…………

Just det, jag själv. Det finns inte i detta nu någon annan möjlighet. Och om sanningen ska fram känns det riktigt roligt, som att bita i en främmande och intressant frukt. Få se vad dethär ska bli till! I alla fall ser jag det som positivt att jag nu kan ha 100 % koll på vad som finns i lager, vad som behöver beställas mer av och hur länge nån viss procedur kan tänkas ta. Utan att behöva rådgöra med någon annan. Så jag har med iver, hull och hår gått in för att lära mig de olika skedena i tillverkningen. Detta är MIN SKOLA i höst.

Det ser rätt enkelt ut… men det är inte så ”bara” att borra dedär hålen.  Man måste liksom veta på millimetern var de ska komma. Och hur stora de ska vara. Man måste känna till varför de ska vara där de är, och vid behov kunna kolla att de sitter rätt.

Idag har jag lärt mig smälla fast kullager med lufttrycksbössan. Nå, den är inte främmande för mig, men lite finess var det också med detta. Komma ihåg var det ska sitta två brickor och var bara en, och varför. Efter detta skede pluggade jag plastproppar i ändorna på rören, det var lätt men de ville gärna hamna lite snett. Korrigeringar.

Sen blev det de svårare momenten. Pelarborrmaskinen har varit sgs helt främmande för mig med alla sina vridspakar och skruvstädsreglage. Nå, med en tålmodig lärare började det snart löpa, och bara några gånger knirkade borren fast så jag fick släcka hela härveln. Noggrann fick man vara så delarna säkert låg riktigt rätt i skruvstädet innan man tryckte borren igenom de fyra lagren. Man måste också använda en liten klutt skärolja för vart hål, så det tog sin tid att få alla gjorda.

Det blev en massa metallflisor som sprätte runt, och en del fastnade både på verktyget och på delen jag arbetade med. Gällde då att blåsa bort fliset med tryckluftssprutan, så ni kan förstå man kände sig som en riktig yrkesutövande tandläkare, ackurat. Borra stora hål — rrrrrrrrrrr – och blåsa med den hårt väsande manicken fsssssssssssssst!  (ni vet hur det ilar om man har hål i tanden, va) auuu — men mina patienter var så tysta och tålmodiga. Stela av skräck, nog.  🙂

Ett tu tre blev det dramatik för det gick hål på slangen med tryckluft! Ett okontrollerat hårt väsande fick mig att springa hals över huvud och hämta läraren som befann sig utanför och sågade ved. Hjääälp, kom och stäng, det kan explodeera!  😮  Till skillnad från mig var han inte rädd för den väsande ormen utan tämjde den snabbt och bytte slang. Huhh… och jag kunde fortsätta. Högen med färdigborrade profiler växte.

Efter att ha klarat av detta var jag redan rätt så trött i fötterna, för jag hade inte särskilt bekväma skor. Men skam den som ger sig. Jag tog ändå itu med att slipa på den högljudda slipmaskinen där sandpappersbandet åker runt runt som en karusell i amok. Fast lite fortare. Där fick man hålla i ordentligt för att inte metallbitarna skulle flyga ur händerna. Dessutom måste jag ha hörselskydd, enligt min lärare. Gällde att vända och vrida så alla elaka hörn fick sig en åthutning, sådär passligt. Det fick ju inte bli för mycket kapat heller så det såg ut som en ko utan horn. Lagom är bäst…

När jag var klar med slipandet en god stund senare sa min lärare att detta får räcka för idag, och det var jag så tacksam för. Mycket nytt hade jag lärt mig, men mer finns att utforska i mina kommande dagar som metallarbetare.

…………..

Så, vet ni.

Nu är jag tillbaka där jag började min bana. På verkstadsgolvet.

I unga år, väldigt unga år, sådär kring 4-5 bast  (dvs knappt så jag kan minnas det) kröp jag omkring på ett smutsigt verkstadsgolv och sopade med min lilla röda sopborste. Det fanns tobaksfimpar, metallsmulor, muttrar, småmojänger, järntrådsstumpar, trasseltrådar, grus och annat, allting halvkladdigt och svart av olja. Och jag minns en ljus smutsgul smirgelfot, det var roligt att sopa ner smulorna av denna för de rasslade tungt, jämnt och trevligt nerför som i en rutschbana… och det syntes så tydligt var jag dragit med borsten.

Och när Far ville ha orange Nortti från caféet mittemot  skuttade jag glatt bredvid honom, hade jag tur kunde jag få en ask Haganol i samma veva när han köpte tobak.  🙂

Så jag har inget emot att jobba på verkstadsgolvet, det känns hemvant för mig.

Känns lite som Far ler mot mig i sin himmel när han ser hur jag donar.  🙂

En skvatt galen historia

I all sin dar…….!

😮

Alltså, jag tror jag drabbas av slaganfall. Här kommer jag upp från min ljuva bädd mitt på blanka onsdagsmorgonen och ska just hälsa spinnrocken godmorgon i god och väluppfostrad ton, så får jag se nåt helt otroligt.  WHÅTT!

IMG_0001-2spinn

Det står en liten en bredvid! En nyfödd!  😮

Jag tror knappt mina ögon, men ni ser ju själva…

Alltså, vet ni om spinnrockar kan vara sådär lömska, att den stått där i sitt mörka skjul i trettio år (minst) och varit havande, och så pimm när man lyfter ut den i ljuset så… får den ett föl?!?

Man kan ju få dåndimpen för mindre. När jag vände försiktigt på den nyfödda såg jag att där står 1993 under den, inte illa att vara 20 år ren när man blir född, eller va.  🙂

Är det ett föl? Eller en kalv? Valp? Spinnunge??? Vad den nu än kallas så står den där tätt tryckt intill sin moder, med alla fingrar och tår och andra detaljer, inklusive navelsträngen av rödgult tållat ullgarn. Undrar om den ska dia eller…?

………………….

Sanna mina ord, jag måste kontrollera med Vandris om jag fått solsting, eller gått i spinn..!  🙂

Snabbkurs

Nu har jag gått en snabbkurs så nu kan jag spinna. Titta som jag redan ser van ut, lingarn på löpande band  😛  Eller va e dendär peruken här bredvid mig….

spinnande tant

Tramp tramp tramp…..

Va sku he vaa tå man e bigååva!

(knyckt bilden, men på låssas)

Nyförvärv

I samband med en hustömning, när ett residens bytte ägare, hittades längst bort i ett dammigt skjul denna dyrgrip. Den var precis på väg till soptippen men jag räddade den! Sånt fint hantverk, kolla in hörni. Alla svarvade pinnar och delar!  😮

IMG_0151spinn

Hur gjorde de egentligen? Garnet?

De kardade ullen och tvinnade ihop dedär ullstumparna som bildades mellan piggarna i kardornas inneryta. Men dethär hjulet… och vad gjorde dedär pinnarna till höger?

Den funkar utmärkt när man trampar, hulet knirkar sig lätt runt och vinglar bara lite.  🙂  Jag har ännu inte rengjort den. Berätta hur garntillverkningen funkade, ni som vet! Tackar ödmjukast  😀

17 dagar

Jaha, det var en lång paus i bloggbroderierna då igen. Pauserna blir längre och längre.  Det har nu gått sådär 17 dagar sen jag skrev om min äggliga upplevelse. Nån kan säkert tro att detdär ägget blev min undergång eftersom det blev så tyst här efteråt, men det stämmer inte helt.

Man har nu varit ute på semesterresa till å med. Den varade i tre dygn, det är inte klokt så man hinner färdas land och rike runt på den tiden. Det var en söndagkväll när vi skulle iväg. Eftermiddagen hade vi tillbringat hos ett par pigga 50-åringar som firade sitt sammanlagda sekel.  Det var trevligt, och jag tog ett omedelbart beslut att jag kan börja banta följande vecka istället. Annars hade det varit synd och skam på alla godsakerna som stod framdukade.

När vi kom hem började en febril aktivitet, för jag hade ännu inte hunnit packa i stora bilen just nånting alls. Medan detta höll på ringde Husbonns telefon. Den som ringde var en av våra döttrar som med en kompis befann sig 35 km hemifrån på CYKEL  och så överraskats av århundradets hagelskur. Hon ville nu ha skjuts hem av Far i huset. Far startade snällt sin paketbil och åkte iväg 35+35 km för att rädda flickorna undan värsta hagelskuren. Det tog sin tid innan han var tillbaka. Och under tiden var jag själv tvungen att göra en liten utryckning för att kolla varifrån misstänkt rök bolmade upp i grannskapet, men det var inget farligt. Bara en granne som (antagligen) brände upp gamla RRT. Sånt bolmar, ska jag säga.

Fast det nu blev lite fördröjning så kom vi oss ändå iväg innan håret hunnit bli grått. Siktet var inställt på Lovisa i södra delen av landet. Men ända fram skulle vi inte hinna den kvällen, så det blev att söka nattkvarter i trakten av Jyväskylä. Vi hittade med stor möda fram till ett ställe som kallades Ränssin kievari utanför Jyväskylä. Nånstans. Där fick vi parkera bilen och sova en välbehövlig sömn. Det var knappt nån annan där samtidigt, oerhört stillsamt.

På morgonen fortsatte vi och eftersom vi är rysligt punktliga var vi framme i Lovisa precis klockan 12. Vi sökte oss till torget och satte oss på en bänk och väntade. Det var mycket spännande för jag hade avtalat med en (inte mera så aktiv) bloggis att vi skulle träffas där, och jag hade aldrig sett nåt foto av denhär vännen. Men det funkade bra ändå, plötsligt bara kom hon i flygande fläng och tog hand om oss.  🙂  Privat guide är inte fy skam i en stad man aldrig sett, så de närmaste timmarna fick vi veta en massa och se väldigt mycket. Vi hann med lite shopping i gulliga småbutiker (ja, vid det laget hade Husbonn dragit sig tillbaka till husbilen och ensamheten) och vi åt gott på en uteservering och senare nånting smaskigt på ett mysigt kafé. Hann prata en del och det skulle ha varit roligt att fortsätta, men vi får ta det en annan gång. Tack, INGE!  🙂

När jag så återförenats med Husbonn funderade vi. Det var meningen att vi skulle övernatta i Lovisa, på campingen, där man egentligen skulle logga in redan före kl 18  (konstig bestämmelse) men vi räknade ut att om vi under kvällens lopp raggar iväg till Hangö så sparar vi dyrbara timmar. Så då gjorde vi det!  Det fick bli Hangö Silversand camping istället. Där var det disciplin, man måste välja område (hur nära vattnet man ville komma) och en numrerad plats redan i receptionen. Det såg väldigt enkelt ut på kartan men visade sig svårt i praktiken att hitta rätt ruta. Dessutom lutade marken betänkligt ner mot stranden så vi fick verkligen bjuda till och baxa upp ena sidan av bilen med våra medhavda klossar för att få den någotsånär rakt. Men det var ett trevligt och lugnt ställe. På grannplätten höll en holländsk familj till. Jag förmodade att det var holländska eftersom jag inte förstod ett endaste ord av deras prat, fast det lät som dansk-tyska…

Dan därpå var det Hangö som fick känna av våra fotsteg på sina gator. Vi vandrade av och an, hade nu ingen guide så det blev att stanna i många gatuhörn och titta på karta och gatunamn. Det fanns så fina ”spetsvillor” att beundra, och blomlådor och snickarglädje i mängd och massa. Vi tog oss upp i vattentornet och fick hålla hårt i kalufsen så den inte skulle flyga iväg i den starka blåsten. Vi åt på en förnämlig restaurang, nästan lite väl fin för oss, men det var verkligen gott. Jag ville ha fisk såklart så det blev stekt abborre… mycket gott.

Färden fortsatte på kvällen, då tog vi oss upp till Hyvinge-trakten.  Lite navigeringsproblem hade vi där också för vår navigator är till åren kommen och vi visste ibland inte alls om vi var på väg norrut eller söderut…  😀  men efter en del u-svängar var vi i alla fal framme vid en camping där vi kunde stanna. Vi parkerade trevligt vid en pytteliten sjö (läs vattensamling) med en andfamilj som gärna ville vara vänner med oss. Särskilt som jag bjöd dem på gamla kexsmulor som jag hittat i bilen.

På morgonen åkte vi in till stan. Meningen var att vi skulle besöka bostadsmässan. Det blev att ringa lite hit och dit för att förstå hur det var arrangerat med busstrafiken till och från det gigantiska p-området, men till slut kom vi rätt. Vi trädde in på mässområdet några minuter efter tio, de hade precis öppnat. Där gick vi sen omkring en god stund, in i hus och ut ur hus, emellanåt via terrasser och balkonger med trappor. Det kändes som ett oändligt djungelvirrvarr av olika rum och lokaler, och om en stund var jag så trött att jag bara ville sätta mig ner och sucka apatiskt.

Nå Husbonn då?

Nej, han hade ju betalt inträdet och han skulle minsann ta ut alla svängarna och få ut största möjliga nytta av besöket, så han travade på i samma takt. Han var intresserad av bastu-tvättrums-avdelningarna, och vi konstaerade rätt snart att varteviga hus hade hela bastuväggen av glas, inte bara dörren. Jaha, så man ska sitta där som i ett litet akvarium när man badar bastu. Nå, inte mig emot, jag avskyr bastubad och undviker det så långt det går. Men andra??  På terrasserna som fanns sgs bakom vartenda hus stod det sånadär utomhuspooler där man ska sitta och njuta med sina vänner  ( ???)  vilket inte heller är min stil.

Själv ville jag se köken och vardagsrummen. Och när jag sett tre hade jag sett alla, för efter det kom det inget nytt emot. Det var: VITT, BLANKVITT, SVART, BLANKSVART. Och nån liten metalldetalj här och där.

Mehhhh?????????????

Färger, vill jag ha. FÄRGER. Nej, det är inte på modet.

När vi så sett hälften av husen med svartvitt, glasväggar och badbunkar, ville jag ge upp. Det var vid det laget proppfullt med folk överallt, stekhett i solen och ingenstans att sätta sig ner. Men Husbonn bjöd mig på en glass och föreslog i uppmuntrande ordalag att vi nog ska kämpa oss igenom ända fram till det sista huset, och av ren och skär rädsla för att endera av oss kunde villas bort hängde jag med. Kan inte säga att det var någon njutning. Men nu har jag gått på bostadsmässa så det räcker för de närmaste tio åren. Minst.  🙂

……………..

Efter denna prövning släpade vi oss till bussen (fel, han släpade mig) och hittade tillbaka till vår p-plats och bilen, och med en djup suck av tacksamhet över att ha överlevt detta mässmaraton sjönk jag ner på min plats.  —Nu ska man väl hinna sitta så det räcker, tänkte jag… Det hann vi också. De följande 600 kilometrarna.   🙂

(Det är väl bara att konstatera att man aldrig blir nöjd, för jag blev småningom urtrött på att sitta också.  😮   )

Men vid 11-snåret på kvällen var vi hemma igen, välbehållna och många många synintryck rikare. Jag kände det som att jag rörs inte ur fläcken mera denhär sommaren. Jag åker ingenstans, jag stannar här. Spika fast mina skor i golvet.

Men visst var det en trevlig resa. Såhär efteråt betraktat.  🙂

…………………………

Och jag hyser rakt inte minsta förhoppning om att någon orkat läsa allt dethär.  Det var nu annars bara givande att summera, så ni får väl återkomma en annan gång när jag inte hållit såhär lång paus utan fattar mig kort(are). 

Hejtå!