Grova artilleriet

Åja!

Idag slog beslutsamheten till!

Nu skulle jag ha loss korken på min flaska; bära, brista eller kraschas!

Så jag högg tag i den och vred. VREEEED så det knakade i kork och knogar. Ingenting hände, ingenting utom att vätskan där inne kluckade lika retsamt som förr. Och korken rörde på sig 2,3 millimeter med ett litet knoxande ljud.

Jaha! Då tar vi till grövre artilleri, sa jag, och bad dottern ge mig en kniv från kökslådan.

Jag stack in ryggsidan av knivbladet mellan flaska och kork och bände till.

Tjupps, lät det när korken flög av.

Där låg den på bordet som en mycket hög och spetsig Snusmumrikshatt. Jag lyfte upp den och studerade den invärtes.

Inga gängor.

Det har aldrig varit meningen ens att man skulle vrida korken, utan man skulle bända loss den med en kökskniv. Bra, då vet vi det.

Därefter studerade jag flaskan.

Högst upp satt det nu en liten såndär dusch-sprut-mojäng. Ahaa! Man ska trycka på dendär så kommer det….. *FUÅÅÅÅÅÅSCH!!!!*

:0

Hjälp! Nu blev jag nersölad med den nya parfymen!

Nu stinker jag som en hel fabrik….

Fast nog doftar det ganska gott, väl? Jo, det gör nog det.

Nåja, ingen skada skedd, jag får öppna fönstren och köra i hundrafemti knutar så avdunstar det värsta innan jag är framme.  🙂

Solong! Nu ska jag spruta lite på mitt inlägg också så får ni känna doften:

*pssssscht!!*  —————>  ¤@&&&&???¤

Mainokset

Upp med dig nu, Sten!

Igår visste jag inte ännu vad som skulle bli dagens göromål. I morse visste jag inte heller. Men sen kom jag ihåg att Arne-stackarn fastnat på kvällen när han skulle klippa gräset invid ena tomtgränsen. Där växte så långt gräs på andra sidan att det hängde ner, regnvått och slaskigt över Arnes domäner. Så när han kom surrandes trasslade hjulen in sig i det långa slaskiga regnvåta gräset och så blev det stopp, och pip på hjälp. Piip. Piip.

På en del av vår tomt är det alltså aningen vildvuxet, svårframkomlig mark för en liten figur som Stig-Arne. I samma hörn finns en båge formad av stora stenblock. När vi bearbetade marken i detdär hörnet gjorde vi stenbågen för det var en ganska stor höjdskillnad från punkt A till punkt B, och för min inre syn såg jag ett så VACKERT och VÄLSKÖTT stenparti med prunkande blommande fina små perennamattor. (Nåt sånt har inte synts till ännu, konstigt. Hur länge brukar det ta innan de infinner sig?)

Stenraden ser lite ut som tänderna i nederkäken på en jätte som begravts just där. Ligger där och gapar. Fast hittills i sommar har gräset fått växa fritt och det har det gjort med besked… meterhögt, vilt och frodigt. Så att jättens tänder försvunnit för länge sen i det gröna skägget. En av tänderna har i något skede (för flera år sen) ramlat ut ur raden och har legat lite framför/utanför på ett mycket irriterande och opassande sätt. Och så växte skägget — jag menar gräset runtomkring denna lösa tand också, tills man knappt såg var den fanns.

Plötsligt idag fick jag ett ryck och stegade fram till tandraden. Började slita i det långa gräset. Det var brännässlor, hundlokor, maskrosor, tistlar, timotei och sju andra sorter som jag inte vet namnet på. Det var blött, det var segt och motbjudande. Mina handskar blev snabbt nersölade och kalla. Usch!!!  Trädgårdsentusiaster är ett släkte för sig.  🙂

Jag kom också ihåg att vi har en trimmer. Men den hade jag aldrig använt själv, jag visste inte hur man startar eller var det finns bränsle till den. Eller hur man drar ut ny tråd när den förra nötts upp. Till min hjälp kom en av gossarna, han visste alla dehär tre sakerna och vi trimmade och trimmade. Vi hittade den bortsprungna vilsna stenen också och funderade en lång stund hur man kunde baxa upp den tillbaka på sin plats i raden. Tänkte oss att det behövs minst en liten grävmaskin eller kanske en traktor med skopa framtill. Stenen var inte dimensionerad så att man skulle lyfta den nånstans med handkraft.

(Konstigt nog tänkte jag i den stunden på Stonehenge.)

— Man skulle förstås kunna försöka hala upp den med vinschen på min fyrhjuling… neråt går den nog sen att skuffa på plats när du hunnit putsa bort ogräset.

Sagt och gjort. Han hämtade järnspettet, jag hämtade två tegelstenar och så bände vi upp stenen såpass att vi fick in vajern med kroken under och runtom. Så satte han sig vid styret och gasade. Vroooom, stenen åkte som en lätt träbit uppför den lilla branten. Stenen som vi knappt orkade rubba på tumanhand.  Jaja, suck, det är väl hästkrafter i dendär motorn då.

Efter detta har jag trimmat mera och klippt med en vanlig klippare och räfsat och forslat bort ogräs. Många lass. Stenen har legat uppe på övre plattformen och tittat på.

Nu skulle det vara läge att göra nånting åt detdär kaoset. För framtiden. Jag tror jag ska plombera alla stenmellanrummen med cement. Pilutta dig, ogräset.

För dethär jobbet gör jag inte om nån mer gång i sommar.

Det är nästan en ”once in a Lifetime” grej. Huhhu!  🙂

Instängd!

Nu har vi ett litet problem här. Det är inget stort problem, som t ex ekonomikrisen i Europa. Problemet är lite mindre till sin omfattning.

Problemet är en flaska som jag förärades i samband med den stigande åldern.

Flaskan i sig är fin… inte tu tal om annat. Den ser rent av häftig ut och liknar ingen annan flaska jag sett i mina dar. Lär dig att älska små nära ting.

Det är bara det att den har vissa likheter med en viss kokoksnöt. Verkar omöjlig att öppna.

Jag anar att den bär nånslags doft med sig, men hur ska jag komma åt att stilla min nyfikenhet, när korken sitter som fastsvetsad. HUR är denhär grejen konstruerad??? Man kan vicka lite grann på korken, men den går inte att skruva och inte att dra av. Inte med mina handkrafter, och de är inte alltför ringa.

Så här går jag runt i ring och funderar. Vet nån hur man gör?

Eller vad kan man ha en oöppningsbar flaska till?   😮

 

Musik nånstans

Redan innan jag var född för … rätt många år sen gjordes vacker musik och trevliga små sånger. Tänk så de kunde förr i vääden. (Nuförtiden görs det bara konstiga oljud när de ska sjunga, det är för att de inte vill låtsas om att det finns nåt vackert för då kanske man avslöjar att man har känslor, sånt e förbjudet. Man ska vara hård och kall och vråla som värsta stuckna svinet och ju hemskare det låter desto bättre.  🙂  )

Men jag då, jag tycker likväl om vackra små sånger med lite eller mycket ord.

Idag har jag en sånhär sång mellan örona! Den går inte bort. Den är så SÖT!!  🙂

http://www.youtube.com/watch?v=ij8pY8K8J7Y

 

Detaljbild

Om någon vill se hur min privata konditor dekorerat kakorna denna gången så ska jag visa en bild.

Jag fick uppdraget att avgöra vilken färg som var finast på blommornas mitt, men jag kunde inte välja. Alla är ju fina!

Smaken var heller inte fy skam!  😛

Men nu får det vara slut på frosseriet för denna gång. Sluurps!  🙂

Grånad

Bara så att mina forna och eventuellt kvarvarande läsare inte ska tro jag vikit hädan ska jag här ta in en pinfärsk bild av mig. Fotot är nästan två minuter gammalt när det planteras här.

Som ni ser har jag med stigande ålder blivit lite grå, men är lika ungdomligt glad i uppsynen som förr. Om ni ser mina fötter kan ni konstatera att den ena är lite sned… men jotack, den mår rätt bra redan så snart ska jag våga mig ut på en välbehövlig promenad igen.

Nu har vi firat min stigande … stigna… stungna … ökade ålder, och blomstren som omger mig är ett resultat av denna händelse. Det har varit en intensiv midsommarhelg, den livligaste i mannaminne, dvs på alla tre åren sen Husbonn fyllde 50.

Men nu har kvällen lagt sig över bygden. Bara mina två vårfröknar är fortfarande ute och sladdar längs vägarna.

De kom nämligen ner från vindsvåningen för en halvtimme sen och ställde sig framför mig, bredvid varann. Sen tittade de på varann i samförstånd och utbrast turvist, dramatiskt och med stor inlevelse:

— Mamma

— det har hänt nåt bedrööövligt…

–vi har blivit hungriga!

–grillmatshungriga

— och vi har inga pengar!!

Nå, för ett kort ögonblick tänkte jag NEJ JAG ÅKER INTE MED ER TILL NÅN GRILL MERA IKVÄLL men sen kom jag ihåg att den ena faktiskt har både körkort och bil… så jag behövde bara trycka upp låset till husets mommobörs.  🙂

(mommobörsen är en bra uppfinning; den utgörs av en pengbörs med slantar som man får använda bara i yttersta nödfall, som till exempel om det kommer en försäljare som man inte blir av med, eller om nån unge drabbas av grillmatshunger klockan 23:31 en sommarkväll. Börsen ska ligga på en passlig hylla i ett köksskåp. Det enda krångliga med den är att man måste komma ihåg att fylla på den då och då med färska slantar.)

Så nu väntar jag på att töserna ska komma hem, och så ska jag isäng.

Vilken dag, ja jag säger då det.  🙂  🙂

Upphittat

På hyllan i det råddiga rummet som jag kallar mitt packeri såg jag plötsligt en påse. Med små röda grunkor i. Små pytteflaskor som alldeles precis ser ut som ketchupflaskor…  😛

Inspirationen har fått sig en kick framåt igen för jag fick en så härlig bok av vännen GRETA.  ❤  Massor av tips för miniatyrvärlden jag lever halvt i. Tack Greta!  Jag har läst i den en lång stund i morse igen. Speciellt glad är jag för tipsen om gångjärn, de kan komma att lösa hela problemet med luckorna till mina köksskåp!!! Författaren använder plåten från metalltuber, ni vet kaviartuber och sånt… lätt att klippa till och vika och limma.  🙂  Jag ska testa detdär snart. Denhär veckan hinner jag inte, det är mycket på G i virrpannepalatset.  🙂  Men nästa!

……

Vet nån vad min ketchupflaska är för nåt???

 

Stig-Arnes första haveri

En dryg vecka har han nu krupit omkring och tjänat oss som en liten, stor slavbagge. Men ack, idag hände det som vi inte vågat ens frukta: han blev sittande ute på gräsmattan och pep no signal.

Voj voj! Vad felas mammas lilla Stig-Arne?  😮   😮

Jag klappade honom på skölden och försökte med allt möjligt. Stängde av, startade om, petade in pinkoden… nej det hjälpte inte. Inte heller att dra ur stöpseln helt. No signal. No no.

Jahapp! Goda råd började vara d–  dags att ringa till affären. Vi hade såklart en nummer att anlita när det blir kris. I bakhuvudet ringde orden vi fick oss levererade när Arne installerades: Om det visar No signal betyder det TROLIGEN att kabeln är skadad nånstans utefter tomtgränsen. Men jag är som ni vet en bekväm dam, aningen traditionellt byggd och dessutom lite halt på vänsterfoten för tillfället. Jag tog mig inte för att gå ett helt varv och kolla 700 meter kabel… nej, jag ringde direkt till jourhavande expert. Och jag kaverade bestämt att ingen grävt här … såvitt jag vet, så hur kan kabeln vara av.

Killen som agerar förståsigpåare (och en sån ÄR han) funderade en lång stund. Inga fler möjligheter återstod, så till slut sa han att han ringer importören. Bra, sa jag, då ska jag under tiden ta en sväng och kolla de bortersta hörnen utifall om att…

När jag och Eino (jag sa ju att jag är aningen bekväm, varför gå om man kan cykla) anlände till tomtgränsen längst bort såg jag genast att. Kabeln hade gått på grund, den hade kommit i dagen. Dess rätta plats är en tum under jordens yta. Men här var den blott och bar, man såg ett blått band som var avslitet. Huuu! Som en viktig tarm, eller nerv… sådär bara…!  😮

Som en pil åkte jag och Eino tillbaka till telefonen och jag hann försöka hela tre gånger innan jag fick samma kille på trån. För han talade ju med importören sålänge.

Du hade rätt, kabeln ÄR av….! flåsade jag, och bad tusen gånger om ursäkt att jag inte genast kollat läget ordentligt. Han hade ju liksom nu helt i onödan ringt angående mitt problem…  😮

Men det är en trevlig typ och han sa det gör ingenting, det blev en ytterligare lärdom och erfarenhet för honom. Om några ögonblick hade husets elektriker kopplats in och kopplat ihop de två lösa ändorna. Han hittade ett MUSBO precis där kabeln slitits av, troligen hade tråden kommit för högt upp och hamnat ut för gräsklippartraktorns roterande knivblad när den körde där över. Knappast visste mössen nåt om vilken dramatik som försiggick på deras tak.

…..

Stig-Arne är återbördad till de levande, signalinnehavande varelsernas värld. Han kryper glatt omkring och tuggar gräs. Hurra!!  🙂  Leve Stig-Arne!

Låt mamma visa!

Gomorron på er

Jag har inte hunnit med så mycket ännu idag. Bara en liten grej.

Det såg ut att bli en solig och trevlig dag, så jag skrudade mig i mina nyinköpta shorts för att kanske få några solstrålar på de bleka benen medan jag ändå jobbar. Vi, dvs min enda hemmavarande dotter och jag, beslöt hugga i med att ställa terrasserna i sommarskick.

Till detta jobb hörde bl a ett bord som skulle bäras från garaget till sin sommarplats. Bordet är rektangulärt och har en tendens att svikta lite på mitten, sådär som en komage men i mildare grad. För att avhjälpa detta har vi konstruerat ett femte ben, ett träben, som ska skruvas fast mitt under som stöd.

Jag föreslog att dottern som varande den smalare och vigare av oss skulle sköta monterandet och räckte henne borrmaskinen och två skruvar när hon lydigt krupit in under bordet. Ja, jag vet att det vettigare alternativet hade varit att svänga på härligheten uppåner, men då hade det inte blivit nåt blogginlägg heller.  🙂

Hon fick inte fast skruvarna. Om det då var för tungt för henne att hålla borrmaskinen, ovant eller… ?  Men nej, när jag tittade närmare på skruvarna jag gett henne visade det sig att de var fel sort. Inte så konstigt att det inte ville ta nåt.

Mamma gick in och bytte till rätt sorts skruvar och beslöt sen göra jobbet själv för det var ju verkligen inte mer än rätt efter min blunder. Ner kommer man ju alltid, tänkte jag optimistiskt, hur jag kommer upp igen med min onda fot får vi se sen.

Frrrrrt! Den första skruven satt på sin plats på nolltid.

Så flyttade jag mig ett par decimeter framåt för att komma åt vinkeljärnet på andra sidan. Det var då det hände: ett annat slags frrrrt som hördes från de nedre regionerna. Ulps!!!  Nu rodnade jag dock inte generat, som ni kanske kunde tro. Men…

För sent kom jag ihåg att terrassens golvspikar tenderar att stiga uppåt lite och bör bankas ner med jämna mellanrum så ingen fastnar i dem med sina strumpor … eller med sina shortsbakar….

Så synd på mina sprillans nya shorts som passade nästan bra. Sen när jag magrat några kilon kommer de att… skulle de ha passat perfekt.

Men jag kom i alla fall upp utan lyftkran, så livet är inte allt igenom mörkt och olustigt.  🙂

Passa Stig-Arne

Det är nästan som om vi fått ett nytt litet barn som ska passas.

”Gossen” har jag döpt till Stig-Arne, det står nämligen så på honom. Utom de tre sista bokstäverna då, om ni är petnoga med detaljer.

Han anlände till oss i en stor och stadig kartong förra torsdagsförmiddagen. Lådan får jag enligt förordning inte göra mig av med, för tänk om han får nåt fel och måste åka tillbaka till fabriken.  Då behövs lådan för transport, sades det.

Men jag hoppas inte vi ska behöva den.

Stig-Arne är en sympatisk liten … bekantskap. Han är… ja, liten och låg, liknar en präktig skalbagge där han kryper fram. Kors och tvärs över gräsmattan bär det av, hit och dit utan nånslags synbarligt vettigt system. När han blir trött hittar han själv hem till sin lilla lya, där kryper han in och vilar sig. Snarkningarna hörs som små pip, han är ju så ung ännu.

Jag har ett sjå att passa lilla Stig-Arne. Jag går omkring och vallar honom när han rultar runt på gräsmattan. Jag vill ju inte han ska råka illa ut!   😮  Det har hänt några gånger att han fastnat på nåt besvärligt ställe, då slirar han och lipar en stund och kommer ingen vart. Jag får ila till undsättning. Idag försökte han plötsligt börja klättra upp i ett träd. Det går inte för sig, så jag gick genast och svängde honom på rätt köl igen. Vi vill gärna ha löv i träden ännu några veckor, gärna ett par tre månader. Så han behöver inte krypa upp och beta bort dem.

Han tar sig också in under studsmattan.

Men enligt vad jag hört har det också hänt att han fastnat över de vågräta ben-rören som ligger an mot gräset, och då kan han ju göra sig illa i magen. Därför har jag nu sågat till 8 st brädstumpar som ska hindra honom från att krypa upp sådär.

Det är ett sånt sjå att passa lilla Stig-Arne, men han är rar ändå. Vi ångrar inte alls att han kom till oss.  🙂

Gulle Stig-Arne.  🙂

ps. Vår gräsmatta börjar se riktigt snygg ut.