Vill och vill ni veta?

Här!

Här är jag igen. Ni har saknat mig, visst har ni? Visst har det varit alldeles urtrist utan mig?  🙂

.

Här sitter man och mår, virrigare än ever. Wow! Vilken helg, vilken vecka. Först ett par dygn i (blääk)  Lappland   😀

Hemrullande mellan 16 och 23 på lördagskvällen, två pauser. Under ena pausen stötte jag oförhappandes på en som jag känner och gillar  🙂 , båda blev vi så förvånade att vi nästan trillade omkull.  🙂  Vem hade trott vi skulle springa på varann DÄR????  Kul!

Ordnade med nattlogi hemma på egna gården för våra gäster som skulle sova över. ”Hotell Husbil”!  🙂  Vi kom isäng vid ett-tiden.

.

Kvart i fem fick hundarna spatt. Jordens värsta skällsymfoni, hysteri på hög nivå.   😮

Vi väntade för att se om det kanske var bara en katt som strök förbi? Men skovet fortsatte. Vaba????

Till slut blev jag så arg på oväsendet och det störande avbrottet i min skönhetssömn att jag hoppade i crocsen och rusade ut.

Om det så är en BJÖRN som stör hundarna så ska den få sig en åthutning den aldrig glömmer…!   😡

Med nattsärken fladdrande slängde jag mig med dödsförakt halvvägs ut i skogen. Eller nåja, till hörnet av hundburarna då. Och jag kan också ha oväsen för mig om jag vill.  😛  (bevisat)  Där syntes nu inte till nånting, varken stort eller smått, så jag vet verkligen inte vad det var som gjorde hundarna sådär uppbragta. Nånting hade de vittring på, det är säkert. Skogen bakom vårt hus sträcker sig tiotalet kilometer bort till grannsamhället, så däri strövar garanterat omkring både ett och annat. Men man måste komma ihåg att Gamla Guldis har en tendens att dramatisera det mesta som händer i hennes närhet, så hon kommenterar ljudligt allt som avviker från rutinerna. Och Ungkillen Mosse hakar på för säkerhets skull, också fast han knappast vet varför det ska skällas medelst högsta decibel.  🙂

.

Men dagen har ändå förlöpt rätt bra trots nattens (morgonens?) konsert. Gästerna kom, åt och drack, umgicks och verkade trivas. Härligt!  🙂

De sista åkte iväg och jag kände det som om luften pyste ur en ballong. Men det får den göra, för nu har jag klarat allt det som fanns på listan. Skönt trött i fötterna. Många fina bilder på näthinnan. Röster i öronen, på tre språk. Den kommande veckan bjuder ännu på ett mångsidigt program, mer om det senare.

Men, förstås bara om ni medger att ni saknat mig.  🙂

 

Mainokset

Fällkniven

Nu blev det värre. Jag sku måst åka iväg och hämta en möbel, med släpvagnen efter bilen. Det är iofs inget problem. Men det blir lite att tänka på där på gården dit vi ska, för där blir jag tvungen att backa. Med släpvagnen efter.

.

GULP.

Det är där som fällkniven kommer in i bilden. För jag vet redan innan jag försökt att kärran kommer att svänga sig precis som den vill och inte alls ditåt som jag vill. Groff! Den kommer att vika sig vinkelsnett mot bilens bakända som när man viker ihop en fällkniv, och så kommer jag inte nån vart. Nåja, framåt kanske, men där är garanterat nån gräsmatta eller nåt där jag inte kan köra.

Det är nånslags knix med detdär, man ska liksom svänga ratten åt motsatt håll har jag hört, för att få kärran att svänga sig rätt. Men då åker ju bilen fel istället??? Jag borde öva på detdär här på egna gården… det borde jag. Har menat det länge länge, flera år. Men det hinns inte nu på denna stund och för det aktuella behovet.

.

Så nu får ni sända mig en lyckospark och hålla tummarna…..  😛  

Håhååå, hur ska dethär gå????

Fem fem fem

Kan det vara……?

Jag kastade en blick i bakspegeln och försökte bonga registerskylten på bilen jag just passerat. Den stod parkerad invid byvägen. Det var svårt att se tydligt via spegeln för jag måste ju titta lite vartåt jag styrde också.

.

Det kunde också ha varit 8 eller 3 med i nummern….??? Nej dethär duger inte, jag får kolla saken! Så bråttom kan det inte vara att jag struntar i en möjlig trippelfemma!   😛
:

Sagt och gjort, svängde om och körde IGEN förbi bilen. Jo!  FEM FEM FEM, klart och tydligt! Bongat! Bravo!

Att karlen bredvid bilen tittade lite långt på mig när jag genast svängt om och kommit tillbaka bara för att passera en gång till, gör inget.  🙂

Ska man ha sina numror så ska man, då får man ligga i som en räv och syna alla skyltar!

.

Hej hopp, vi fortsätter gasa på här….. köttbullar på kommande.  🙂

Blir så trött…

Jag blir så trött på dedär studerandena från Polen!

Tror ni inte det var en som ringde på dörren idag också. —Pliiiis! Se på mina bilder!! Jag är så fattig, min mamma har inget jobb.

Vädjande blick. Han hade trasiga tänder.

Jag stålsatte mig, jag förklarade att jag nyligen köpt en likadan träfigur av en annan ”student from Poland” och jag KAN inte köpa varje vecka…!

Men jag blev ändå inte av med honom. Uppgivna suckar. —Pliiiiis?

.

Sen bytte han taktik och började prata om kaks euro na kafé  och pekade på sig själv. Upprepade.

Jag vet inte om det var det han menade, men jag hämtade en slant BARA FÖR att bli av med honom. Han fick två euro. Och jag fick tyst vid min dörr. SUCK! Jag blir så trött.

.

Jag håller på att bli trött annars också.

Orkar inte blogga, det är så fullt med annat här. Ordnar och ställer. Bakar. Trots stöket överlycklig att min gamla ugn tjänar troget UTE på terrassen, jag slipper steka och grädda mina bakverk inomhus, tänk…!  🙂  🙂

.

Vi har lagt ut röda… mattan för de kommande gästerna. Det är bara fint folk som möts av röda mattan när de anländer, eller hur.

.

Och när jag ska ta in en bild och visa er den röda mattan, nyinförskaffad, så går det inte.

Jag blir så trött…..!   😡

En annan gång då.

.

ps: update: idag hittade jag 666. Den satt på en fiskbil, en vit paketbil. Jag körde bakom den i nästan 10 km.   🙂

Stadsresa eller två

Det började dra ihop sig till en stadsresa, jag skulle handla en låda jordgubbar. Bilen var 1038 grader varm där den stod på gården, men jag slängde först upp alla dörrarna och bakluckan. Sen när jag ansåg att jag utan risk för fulländnings-brännskador kunde sätta mig vid ratten, så startade jag motorn, knäppte på AC, ställde in den på 21 grader C, steg ur och smällde fast alla dörrarna och bakluckan.

.

Om en stund var det riktigt drägligt där inne och jag kom iväg. Kollade bränslet som tur och insåg att jag blir tvungen att tanka, detta hände INNAN jag passerat butiken med dieselförsäljningen. Hurraa! Tänk hur smart jag är som kom på detta i tid och inte halvvägs ute i skogen!  Tanken full, det blev 53,6 liter som det brukar. Det brukar bli nåt sånt varje gång, vill jag minnas.  🙂

.

Sen yrde jag iväg och det var inget speciellt på vägen utom en död kråka och ett gäng ynglingar som skulle ut och åka rullskrinnskor. Jag förstod inte först varför de stod där vid sidan av vägen vid sin bil och tittade, tänkte att det kanske har hänt nåt, men när jag kom närmare såg jag att de hade hjälm och rullisar på. När jag passerat störtade de sig ut på körbanan och började åka. Hej och håå.

.

Jag kom till stan och började bonga jordgubbstält. Ni vet dedär små stånden utanför marketarna där man får köpa jordgubbar lådvis eller litervis. Det första hade bara tomma bord att visa upp. Nästa då? Jo det såg lovande ut, där fanns en ung dam och nån enstaka kund och lådor på bordet. Den tar vi. Jag parkerade vackert. Vanligen brukar töserna mina kolla så min bil är innanför de vita strecken i parkeringsrutan, men nu var jag ensam och struntade i att kolla. Jag tror i alla fall det var nästan ok med ränderna.  🙂

.

Förresten fick jag snart annat att tänka på. För………………..

På bänken intill mig, alltså på passagerarplats, låg min telefon. Men ingen börs.

Min hjärna gick på högvarv. Hur jag än tänkte så det knakade, ja, jag låg i som en liten räv faktiskt och försökte komma ihåg om jag tagit börsen med mig. Men det ledde bara till en GRYM stor känsla av frustration: —VIRRPANNA. Virris!!!!! Har du kört hela vägen till stan utan pengar. Utan kort. Utan kontanter. Utan nån att låna av. Utan nån möjlighet att köpa nånting alls. Eller göra nåt annat än köra hem igen.

.

Jag startade bilen med en uppgiven suck, beredd att åka tillbaka därifrån jag just kommit, samma antal kilometrar, men osäker på om det skulle bli nån resa nr 2 för denna dag. I så fall bleve det 100 km för en låda jordgubbar…. hmm.

.

Men tanken på börsen snurrade envist som en ettrig fluga, och efter 300 meter ringde jag tösen hemmavid och bad henne kolla hyllan ovanför köksdatorn. E min börs där??? — Nääe, sa hon, jag ser då ingen börs???

.

DÅ, inte ett dugg tidigare, slogs jag av tanken… att jag JUH gömt börsen när jag tankat bilen vid hembyns butik, då jag gick in för att betala. Jag använder inte kontanter där, eller kort, för vi handlar på kredit. Jag låser inte bildörren heller, där färdas ju bara kända mänskor (nästan) och knappast några tjyvaktiga sådana. Men jag hade släppt ner börsen i mellankonsolen mellan ryggstöden, för att nu ingen skulle inledas i frestelse att nappa den åt sig i förbifarten medan jag var inne i butiken.

.

Ååh! Min hand kände genast de ljuvliga formerna av en stinn plånbok (mycket betalkort i den) och dagen var liksom räddad.  🙂  🙂   U-sväng nästa!

.

I ilfart körde jag till en Otto, lyfte kontanter, ilade tillbaka till den randiga markisen och handlade min låda.

För att få hem jordgubbarna handlade jag ockå 10 st enliters frysaskar. Tösen under markistaket hjälpte mig lassa över jordgubbarna i askarna, vilka jag sen bar till bilen där en styroxväska med ispatroner väntade.

.

Slutet gott, allting gott….. men nästa gång ska jag kolla sju gånger att börsen är med när jag åker till stan.   🙂

Se iso juttu

Han hade iver i blicken när han förklarade att han ska gå ut och se om ”den stora grejen” är våt. Det har regnat så smått.

Mammu tittade oförstående, ”iso juttu”  öhm?????

Men med gummistövlarna, stl 24 eller nåt, på fel fot gick han ut, och om en stund hade han kravlat sig upp på studsmattan.

Studsmatta, ja det kan vara för mycket begärt att han ska kunna säga pomppumatto, eller tramppis, som den heter här. Också fast han använder krångliga ord som havainnointipaikka och puutarhakurssi.  🙂  Så då kallas studsmattan ”se iso juttu”,  okej då!  Vill man så kan man, vill man däremot inte så ids man ju inte ens försöka fast man kan.  😀

.

Det var bara ett litet problem. Fanns ingen ledig som kunde övervaka de allt mer avancerade akrobatiska övningarna, och Mammu var som andra farmödrar: livrädd för att en olycka ska hända om han hamnar för långt ut på kanten. Vi har inget skyddsnät, de egna barnen har inte varit såhär små när vi köpte den stora grejen. De har klarat sig undan blessyrer. Men nu… brrr

.

Mammu ut gång på gång och kolla läget:

Du minns väl hålla dig på mitten?

Joo joo!!! Jag minns nog! *stump stump stump*

.

Men hur uppfattar en livlig treåring ”mitten”? Och när det virvlar som värst är det svårt också för en större unge att hålla reda på var mitten är. Febrila funderingar… om en stund var jag där med en rulle målartejp. Gränsade in ett område en dryg halvmeter från kanten och förmanade att han måste hållas innanför dethär strecket. Det verkade hjälpa lite grann, han kom nästan inte utanför det alls.

.

Men jag kan inte låta bli att tänka på skyddsnät… vad månne de kostar? Borde jag skaffa??   :0

Se iso juttu är rolig så länge den är trygg, men men… det kan också gå illa. Det vill jag slippa uppleva.

Sommarns bästa

… är att gå ut på sin gård när klockan är 22:20.

Ta en sväng till växthuset.

Se att det lyser rött mellan bladen på

jordgubbsbuskarna som växer runt ikring.

Fåglarna vågar sig inte på bären så nära väggen!

Konstaterat.

Bra, för jag vill ha mina fina gubbar ifred.

SMASK!!!  😛

Det ska börjas…

Det är ganska varmt ute idag. Har ni märkt det?

Man får gå in och svalka av sig emellanåt. Lilleman är hos Mammu, vi har byggt träjärnväg (nåja, mest han, och när jag försökte bidra med lite hjälp la jag enligt honom bitarna fel väg så han svängde dem konstant  😀  )  och så kom jag att tänka på att han säkert borde dricka nåt i värmen. Ja, jag själv också för den delen, jag lyckas inte få i mig ens tillnärmelsevis den mängd vatten som förespråkas.

Vill du ha nåt att dricka?

Jo… jag vill ha kaffe! svarade treåringen, nyligen fyllda, och tittade på mig med stadig blick.

Aj.. kaffe. Jaha, hrmm, somliga börjar i unga år med såna laster.  🙂  Men Mammu gick in och kokade en skvätt, hällde upp en centimeter i en stor kopp och fyllde på med röd mjölk.

— Ska det vara socker i?

— Jo! Det ska vara bitsocker, har ni det? Jag ska själv plumpsa ner biten…

.

Så satt han där och drack så njutningsfullt. Lillfaster hade köpt två ljuvligt doftande munkar med glasyr på, jag bjöd honom smaka. Han sa han inte vågar bita i den sida där fyllningen syntes, det var vaniljcreme i. Men i den andra ändan gick det bra att nypa åt sig lite smakprov. Fortfarande vägrar han att uttala namnen på närsläktingarna, fast jag är säker på att han kunde om han ville.  😀  Klurig unge. Istället pratar han om flera bybor med både för- och efternamn, då är det inga som helst svårigheter med bokstäverna. Men försök få honom att uttala Lillfasters namn så är allt man får till svar en skälmsk blick och ett finurligt litet smil.  🙂

.

Vad månde bliva av denne lille figur.  🙂

Lite skumt

Så har jag lagt ut en massa pengar på en festdräkt jag behöver — kanske — bara en gång. Men det må vara hänt, nu slipper jag ju sy, vilket onekligen skulle ha orsakat lite brådska.  Hmm.  🙂  Lindrigt sagt.

.

Den sitter som gjuten. Men jag får akta mig för att öka på med ett enda gram, helst skulle man få slanka till sig nåt hekto istället.

Men i det skede då jag idag köpte skumgodisarna, marshmallowsen — min stora svaghet — visste jag inte att det skulle vara bättre att minska lite i omkrets, med tanke på den blåa dräkten. Så jag köpte glatt en påse. Hemma på bordet såg husbonn dem och han gav först dem och sen mig en låååååååååång blick.

Näe, sa han. Ids int äta dedär. Det finns INGET nyttigt i dem. Inget som helst.

– Jamen… försökte jag och bet mig eftertänksamt i läppen. Sen grabbade jag resolut påsen och tjoffade iväg den högst uppe i klädskrubben, bort ur synhåll, bort ur sinnet och minnet.  – Vi ses 7.8! viskade jag skyndsamt efter påsen som försvann bakom staplarna med kläder-som-ska-användas-sen-när- jag-minskat-i-vikt.

.

På eftermiddagen åkte jag iväg med dottern, hon fick köra denhär gången. Det är så sällan jag får kolla hennes chaufförstalanger från passagerarplats. Det gick bra och hon körde försiktigt och fint. De höll på att måla nya vita streck på vägen, det kom emot en vägjobbarbil med blinkande lampor och därefter målarfordonet, mitt i körbanan. Tsffffft! lät det varje gång föraren släppte mera färg och det blev ett nytt vitt streck mitt på vägen. Lite längre fram låg det en stor hop SKUM på vägen. Och längre fram en till, och en till…!

Vad är detdär för hopar?? Ser ut som gräddskum, juh… ska jag gå och smaka på det?

Men hon ville inte stanna utan körde vidare utan att ta nån notis om mitt förslag. Skum och skumgodis, båda har jag sett idag och ingendera fick jag smaka. Det är bara så orättvist.  😮

.

Dessutom: Var håller den nya skumsläckaren hus??? Den som vi beställde i våras, den har aldrig kommit. Måste nog vara nåt skumt med i bilden eftersom den aldrig kommit fram… det kan väl aldrig vara DEN de tömmer som onödiga hopar på vägen?  😮   😮

Elovena i torrt och vått

Ute på promenix med hundmamman, vi hade ett nytt och tjusigt koppel som skulle testas. Jag hade köpt det för EN euro på loppis, men ni kan aldrig ana hur fint det är. Rena grannlåten.  🙂

.

På vår väg korsade vi ån två gånger. Redan den första gången tittade jag hänfört på det brusandes blå vattnet som skyndade sig fram i den breda fåran med oförtruten hastighet. Vart är det på väg?? Ut till havet, förmodar jag. För att småningom bli till ånga, moln, regn… och falla ner över oss igen. Ungefär sådär tror jag att det går till, om jag inte missförstod biologiläraren på den tiden när han försökte lära mig nåt.

.

Plötsligt som jag stod där och filisoferade nåddes min näsa av en doft. En doft som jag förknippar med barndomen: slammet från åbottnen. Det hände sig vid ett par tillfällen i min gröna barndom att ån som flyter genom byn plötsligt var tömd på sitt vatten. Jag vet inte varför, kanske det av nån orsak behövde uppdämmas nånstans högre upp, eller kanske det skulle göras nån reparation vid kraftverket och vattnet måste vänta??

.

I alla fall låg åbottnen framme för allas blickar; vilken konstig syn. Vattnet var borta många dagar, eller veckor (här bör dock beaktas att i barndomen var somrarna oändliga) och slammet hann torka till en ljus skorpa som krackelerade till små roliga trekanter, böjda som små fat, tätt intill varann. Och vi, de barbenta magra ungarna från byn, hölls såklart inte därifrån. Det var så läskigt och lite spännande att promenera där på skorpbottnen och titta på allt konstigt skräp som blottats. Man såg ruttna skor och stövelbottnar, sönderrostade emaljämbar i gult och rött, brädstumpar, medicinburkar, tobakspaket och jag vet inte vad. Kusligt!  🙂  Lite skrämmande förbjudet och lockande. Tanken på att vattnet plötsligt ska komma störtande som en gurglande vägg i sin fåra och att man inte hinner undan gav en lite ilningar… Undrar om nån fotograferade det udda tillståndet, har aldrig sett bilder. 

.

Och dendär doften! Nja, lukten, för att inte rent av dra till med stanken.  🙂  Den sitter kvar i minnets vrå och dök nu fram ur nåt dammigt skrymsle som en trumvirvel, när jag stretade iväg över bron med hundmoran i mitt färggranna koppel.

…………………..

Så hade vi klarat av promenaden och väl hemma igen gav jag doggarna mat och vatten och beröm för att de uppfört sig nästan acceptabelt  (hundmor fick bara ETT kattjagaranfall och skulle ha störtat efter grannens kisse om jag inte bestämt anmält annan åsikt).

Därefter tog jag sprutkannan, vattnade tomater och gurkor i växthuset, norpade åt mig några jordgubbar ur landet och rev upp lite ogräs ur morotslandet. Då såg jag att dianorna i väggamplarna verkade lida av torkan värrigare, så jag beslöt i min välmening att ge dem vatten också. Fyllde kannan med trädgårdsslangen ännu en gång. Lyfte så den halvfulla sprutkannan och lät vattnet forsa fram som ur en liten å över de halvdöda blomstackrarna.

.

Då fick jag oförhappandes en kalldusch…rakt över den traditionella kroppshyddan.  Hade lutat kannan lite för mycket åt styrbord och vattnet valde den snabbaste vägen ut, allt enligt jordens dragningskraft. Som mål hade det inte nån stackars liten blomma utan en relativt frodig och välmående Elovena, snett undertill. Denna fick följaktligen en försvarlig mängd håtvåoo över sig och ruskade förbryllat på sig efter det överraskande skyfallet. Så kan det gå om man inte kollar vartåt vattnet helst vill rinna. Men jag tröstade mig med att jag hölls ju torr på åbottenautostradan i alla fall i barndomens dagar, det hade varit värre med en framforsande vattenmassa den gången.  🙂  

Vem vet om här idag suttit nån frodig Elovena och berättat mustiga åbottenminnen för okända läsare, om floden tagit mig?   😮   🙂