Bara ett dygn…

…och se!  Det är fixat!  🙂   🙂   🙂

Eder Elovena är glad igen. Min gosse klarade det, det syns ju knappt.  🙂

Hmm, ni ordsnickare, vad blir det av VUI ???  😀

Mainokset

Munksolarium

Vi har nu uppfunnit en ny affärsidé.

Ni vet ju att till vappen ska man koka munkar. Det har jag gjort nångång, men lika ofta fuskat. I år ville min bagerska ta hand om det hela, och det passade mig finemang.

.

Jag värmde oljan och gav lite instruktioner och gick ut.

Resultatet blev mörklagda struvor… de blev kokta först. Os i huset och tjutande brandalarm.

Vi beslöt flytta oljeplattformen utomhus, utegrillen har en gasplatta. Kruxet var bara att ingendera av oss visste hur man får på den. Med lite hjälp fick vi snart syn på smått dallrande luft ovanför plattan, vilket ansågs betyda att värmen är påkopplad. Tyvärr var effekten inte så övertygande. Munkarna ville inte få färg, de såg länge ut som bleka turister i söderns sol. (Hon hade bakat ut dem till grillkorvsmodell dessutom, så jag kunde med min fantasi lätt tänka på dem som turister.) 

.

Det höll på att bli enerverande att se på turisterna som aldrig blev brunare. Goda råd???

Jag gick in och värmde mera olja på elspisen. När den började ryka så det syntes gick jag ut med min kastrull, väste: —Darra, era blekansikten! och hällde min kokheta olja på dem en och en.

.

Trolleri!! Jag kan trolla!  Ni skulle ha sett, de bleka degisarna lydde ögonaböj och blev vackert gyllenbruna på nolltid!  😀

Så nu har vi uppfunnit solarium för munkar som inte vill samarbeta. Tvångsförbruning.  🙂

Och ett stort plus: vi har bara lite os i huset. Bara såpass så det inte stör.

Säger A säger B

Janå…

Nu vet ren flera av er vad jag har bäklat med idag. Så det är lika bra att jag häver ur mig hela historien, kanske det lättar på min skuld och skam.

.

Det blev dags att låta husbilen gå genom besiktning. Det blev extra nödvändigt nu till helgen eftersom personbilen inte hann bli klar utan står hos verkstaden över helgen. Då har vi ju i alla fall nåntng att köra med, om vi kommer på tanken att åka ut på 1 maj-vift, så resonerade jag och gubben samtyckte (han vågade väl inte annat?)  🙂

.

Jag åkte iväg, trallade en stump för det var så fint att ratta den stora bilen. Borde jag ha blivit långtradarchaufför egentligen?  Hmm tralallallaa………….. inte ens stadstrafiken gav mig huvudbry.  Vrooommm, den lydde minsta vink.

.

Besiktningen gick fint. Duktig pålle! Inget att anmärka på. Jo… en sak: en liten lampa högst uppe på bakhörnet måste bytas ut, den har skavts sönder mot nån trädgren. Jag beslöt i all hast gå in hos verkstaden intill och be dem beställa en ny. Måste ju vara exakt rätt, som ni vet. Så den passar.

.

En av flickorna var med mig. Hon frågade om hon måste komma med in, men det behövdes ju inte. Skulle ju bara fram och åter för att hämta nån som kan titta och avgöra vilken lampmodell som behövs. Övervägde att låta bilen vara igång sålänge, men naftan började vara slut så jag vred ändå om nyckeln och motorn stannade.

.

Jag hoppade ur och sprang in. Han som jag tänkt antasta var upptagen med en kund (eller var det en representant för nånting??) så jag ställde mig att vänta och försökte att se sådär passligt tålmodig ut.

.

Min flicka kom rusande: Mamma, du satte int på handbromsen, bilen rullar….!   😮

Jag ut som en raket och sprang…………….

Jag såg bums att jag inte hade nån chans men sprang ändå. Så jag var två-tre meter från min stora bil när den damp ner över kanten av asfaltplanen, där parkplatsen slutade. Där var en halv meters stup ner till en mjuk åker eller äng intill, inget egentligt dike.

KRAAASCH, BRAAAK

……………………………………

Det var inte så roligt, en kaskad av känslor passerade genom mig. Vilka de var får ni tänka er.

För att göra en lång historia lite kortare ska jag bara nämna att jag fick hjälp, av två vänliga herrar. De enades om att man först måste gräva en slags ramp för hjulen om bilen alls ska kunna ta sig upp på asfalten igen. Stupet var som en trappa, 90 grader. De grävde, och de drog upp min 3,8 tons bil på torr mark med en paketbil som var mycket mindre. Först då kunde vi bedöma skadan.  Kofångaren baktill hade spruckit över nästan hela bredden, och stegen upp till taket (som jag glömt fästa i kör-läge) hade tryckt fula hål rakt in i isoleringen.

Husbonn som så omsorgsfullt lappat den lilla sprickan invid fönstret… VAD ska han säga.  😮

.

Jag tackade mina hjälpare gång på gång, erbjöd ersättning men de avböjde. Sen kröp vi upp i bilen, dottern och jag. Plötsligt ville jag bara hem, hem. Hade en känsla av att under sängen i sällskap med x st dammtussar skulle vara det ultimata stället för mig en tid framöver. Åtminstone skulle jag vilja ha en såndär heltäckande slöja så ingen ser mina skamsna kinder.  😦

.

Pojken min var hemma, jag berättade vad som hänt. Han skruvade utan så många ord loss kofångaren och tänker laga den med glasfiberväv från avigsidan. Hurraa för hjälpsamma, duktiga, händiga söner!

.

Husbonn kom också hem sent omsider.

Vad han sa?

Nej, han flög inte i luften   😀   (fast orsak skulle väl ha funnits).

Han sa  ”Åhå  —  nå, olyckor kan hända oss alla”.  Hurraa för förstående husbonnar!

.

Och vet ni vad. Det viktigaste var att ingen MÄNSKA blev skadad.

Och en annan jättebra sak var att ingen hade parkerat bakom oss. Om det stått en liten mommobil där vid kanten när mina 3,8 ton kom rullande i god marschtakt……

Nej. Det ska vi inte tänka på.

Pojken min säger att det blir bra dethär, så då blir det väl det då.  Vi får se….

Jag tror i alla fall inte jag ska bli långtradarchaffis. Nej, det ska jag nog inte.

Börjar inte från noll

Vet ni, det finns de som roar sig med att samla bilnummer. De börjar från 1 och så checkar de alla registerplåtar de hinner se, för de försöker få syn på 2. Sen blir det 3 och alla andra nummer upp till 999. Det tar säkert flera år i anspråk, en hobby för nån med lååååångt tålamod.

.

Mitt tålamod är kortare. Jag ska också samla registernummer, men på mitt eget sätt. Det kom jag på en dag när jag fick syn på 111. Så nu väntar jag ivrigt på att 222 ska komma i min väg.

.

Om nån har 222 på registerplåten så kan ni gärna anmäla er så går det lite fortare.  🙂  Jag kanske kommer och besiktar registerplåten i egen hög (och rätt bred) person.

.

Har någon av mina ärorika läsare sysslat med denna hobby på traditionellt vis eller annars?

Kort kort (minne)

Som man går där på loppiset och nyper i det ena och det andra — det blir rätt sällan jag köper kläder numera — får jag plötsligt syn på en tjock bok. Laila Hietamies, Myrskypilvet….. jag står och håller den i min hand. Jag gillar denhär serien, har läst den i sin helhet och har ett par böcker hemma. Nu skulle jag ha en chans att utöka samlingen med denna bok för futtiga 5 euro…. fynd!!  🙂

.

Kastar så en blick på hyllan mittemot. Hur kan det komma sig, där ligger Valkoakaasiat från samma serie! Men den har jag bestämt redan så den får ligga kvar.

.

Glad i hågen betalar jag för min bok och tågar ut med den under armen.

Hemma ska jag ställa den i hyllan….

men känner plötsligt hur en fåraktig min sprider sig över min frontpanel.

Där i hyllan står nämligen Myrskypilvet från förr, samma bok som jag just har köpt. Dubblett. *Ridå…..*

Jubelidiot, fårskalle. Jag kom ihåg fel, fel bok!!!  😮  Jag borde ha valt Valkoakaasiat istället, den saknar jag!  Juh!  Varför har jag inte en lista i plånboken så jag snabbt kunde kolla innan jag köper. Aaaaaaagh…!

.

Följande gång jag besökte samma stad och samma loppis hade jag Myrskypilvet med mig.

Förklarade hur saken låg till, det råkade vara samma person i kassan till och med. Finns det nån chans att få byta den? Jag behöver ju inte dubbla exemplar.

— Jodå, om den finns kvar går det säkert bra. En koll i listorna visar att det är samma person som säljer böcker vid bägge borden. (Det hade jag också gissat mig till av prislappens utformning, placering, handstilen och  priset.)

.

Boken byts ut utan desto mer krusiduller. Skönt!  🙂  🙂  Nu ska jag göra en lista som följer med mig på mina irrfärder, så jag slipper köpa Myrskypilvet nån mer gång och känna mig som en fårskalle med ytterst begränsad minneskapacitet.  🙂

Böljan den grå

Sådär!

Nu är det rivet.

Jag skulle ta ett foto av ”före” eller ens ”mitt-i” men jag blev distraherad — fick order om att  LAGA DE IN TVÄRT.  Det kom via sms, men jag ids inte säga vem som skickade det.  😛

.

I alla fall så har jag stått där med böljan den grå upp till knäna. Presenningen bredde ut sig som ett litet hav runt omkring mig. Jag hade saxen i högsta hugg och kapade, kapade… långa bitar blev det. Och så försökte jag vika megabitarna till prydliga paket. Presenningen är rätt mör och skör ovanpå och där den nötts mot järnrören. Ja, söndrig också. Men jag får välja ut de bästa bitarna, det finns ju att välja på. Och där den är hel är den seg och stark ännu.

.

Det första och största som jag ska fixa är ett par provisoriska väggar som man kan spänna upp vid sidan om bilen, ni vet sådär som husvagnstälten. Det blir inte så lyxigt förstås, men lite vindskydd har vi ofta önskat oss. Till dethär tar jag de bästa bitarna. Sen får vi se vad jag gör med resten; som lövsamlarpresenning duger en lite trasig bit och för alla de mindre projekten räcker små bitar eller remsor.

.

Husbonn har börjat beklä tältstommen med brädor vågrätt, utanpå dem ska det komma plåt. Men nu fick han för sig att det finns farliga otäta ställen och sprickor uppe på bilen, så nu har han krupit omkring på taket istället och kittat och tätat, och tätat och kittat. Han skrämde mig också förr idag och sa hela bakväggen har spruckit. Jag föreställde mig en 2 cm bred råk uppifrån och ner, men när jag kom för att beskåda katastrofen fanns det en 10 cm lång spricka, nån millimeter bred, vågrätt intill bakfönstret. Puh! Inte värre än så.  🙂  Såg ju pytteliten och beskedlig ut!

.

Jag ska iväg och besikta vrålåket endera dan.  Hiii!  🙂

.

Det bästa kommer här, det sparade jag till sist:

–framdäcken är slut, bötesskick. Åh jag tror jag dånar!!!  😮  Just har personbilen fått nya däck.

 Nu får vi ta kontakt med nån som säljer ringar igen. Håhååå, det är bara utgifter hela vägen. Men kanske nån blir glad.  🙂   🙂

Gomidda.

Var det hår-ribelt?

Nu har jag pausat ganska länge från bloggrållandet. Funderade på att göra en lista som skulle heta Påsken i ett Äggskal, där skulle jag kort och koncist berätta om mina strapatser den senaste tiden, för er som vill veta. Men sen tyckte jag att det ryms ändå inte i nåt äggskal, så jag låter bli.

.

Men i alla fall. En sak tänkte jag ta upp här.

På lördagen befann vi oss i en annan stad än vår vanliga. Där skulle vi ta oss en bit mat. Vi hittade ett ställe som blivit rekommenderat och klev in. Gick och satte oss och fick menyn framför näsan. Funderade sådär passligt och gjorde vår beställning. Medan vi väntade på maten käkade vi sallad från den fräscha salladsbuffén. Mycket gott.  🙂

.

Vi hann inte bli färdiga med salladen innan den varma maten bars fram på stora tallrikar. Det var raskt marscherat! Mums, det doftade gott och smaken var därefter. Jag hade ugnsgratinerade grönsaker och nånslags biff, eller schnitzel.

.

Så valde jag ut nästa sats att mocka in i foderintaget, petade grönsaker på gaffeln med min kniv, sådär som jag lärde mig redan i unga år. Men……menmen….. vad är det jag ser. Ett hårstrå. I min mat. Ett svart kort hårstrå som sitter fast i grönsakerna lite grann.

.

Hrmm…

Nåja. Det är väl inte hela världen heller. Jag lyfter det till kanten av tallriken och fortsätter äta. Försöker att  inte se det. Funderar på om jag ska — säga till?  — begära ersättning?  — ny matportion? — aldrig sätta min fot där mer??

.

Men jag äter lugnt upp så mycket som jag orkar (nästan allt) och hårstrået får ligga där det ligger. Min följeslagare, den gode Husbonn, tycker inte heller jag ska hoppa på bordet och gallskrika för denna bagatell.

När de kommer för att hämta bort våra tallrikar tycker jag kocken hejdar sig  för en och en halv sekund, som om han fått syn på sitt (??) förlorade hårstrå, han placerar tummen precis intill det, men han säger inget. Inte jag heller. Jag låter saken bero, ser oberörd ut och väntar om det ska bli nån följd av det hela. Men nej, normalt pris betalar vi och han tar ingen notis fast han själv fungerar som kassör dessutom. Nåja, då får det bli så. Vem som helst kan tappa hår i maten om det vill sig illa, och jag hör kanske inte till de mest hysteriska kunder som finns, eller?  🙂

.

Hur skulle ni ha gjort? 

.

Har ni hört om ynglingen som råkade ut för liknande i sin skolas matsal. Han förde sin tallrik till disk och påpekade för kökspersonalen  med mild och artig stämma att man kunde gärna servera hårstråna på ett skilt fat härefter så får de som vill plocka åt sig.  🙂

Sol i blick

Glad Påsk alla kaniner!

Här ser ni en som antagligen drömmer om att ha kaffepannan full av godis om några timmar.

Vi höres senare– viktiga saker i görningen här.  🙂   🙂

Hui-hai!

Glad Påsk önskas mina läsare med detta par gulisar.  🙂

Det är inte mina fötter på bilden. (Nästan lika otänkbart som att rödrutiga tofflor med tofs skulle innehålla dem.)

Istället är det ett par yngre fossingar, snart 17-åriga, i gummistövlarna med tjock botten.

Hon ville plötsligt ha dessa stövlar som var populära nångång på 70-80-talet. Hai, tror jag de hette. Hui hai…. alltså jag tycker de är fula men … vad tycker ni?